Hemma är där sinnet trivs

De senaste dagarna har jag känt en stor skillnad i mitt humör och i min livsgnista. Det är som om molnen har skingrats och låtit en strimma ljus och hopp tändas inom mig. Lät nästan religiöst! Jag var hos Snyggo Doktorn i onsdags och han lät mig slippa deltidssjukskrivning om jag lovade höra av mig till honom om jag inte klarade av att jobba heltid. Tur jag vill jobba för annars hade jag inte varit nödbedd att sitta och titta in i de blåa ögonen...
Dagen efter var jag och kollade blodtrycket och jag tyckte själv att det lät jättebra - 130/90! Kanske inte optimalt, men definitivt bästa värdet detta året. Sköterskan skulle låta Snyggo bestämma om jag behövde komma på ny test, men hon trodde knappast det skulle bli aktuellt. Spelar ju ingen roll - det är ju inte henne (även om vi satt och skrattade mycket under "konsultationen") jag vill träffa igen ;).
I går eftermiddag ringde även min tidigare samtalsterapeut och sa att hon med största nöje gått med på att återuppta samtal med mig med början nästa fredag. Känns som jag har hamnat i ett riktigt flow! Härligt!!
Denna underbara vårdag hade jag tur att vara ledig och tog en lång promenad längs, för mig  nästan otrampade stigar. Längs vägen kvittrade och drillade fåglar; åtminstone koltrastar (mina ornitologiska kunskaper är pinsamt bristfälliga) ..., och i rabatterna syntes vintergäck, snödroppar och krokus. Härliga vårtecken. Nu är den väl här för att stanna?!
Promenaden förde mig förbi gymmet och numera är jag ägare till ett årskort. Jag vet - låter galet, men jag är övertygad om att jag kommer att må mycket bättre såväl fysiskt som psykiskt av att svettas ut en massa negativ energi. Det är få saker som slår den euforiska känslan som uppkommer när man tagit ut sig helt. En bonus är att jag kommer att kunna träna med sönerna vissa tillfällen. Är inte det kvalitetstid, så vet jag inte vad det är!
 I morgon bitti räknar jag med att debutera i joggingspåret detta året och om hostan inte sätter stopp för satsningen bör jag väl klara att springa åtminstone 3 km av rundans 5 km...

Avslutar med ett citat från den bok jag håller på att läsa för tillfället:

""Vad är ett hem, farmor?" frågade pojken när farmodern öppnade dörren till grindhuset.
"Ett hem är en känsla dit sinnet vill återvända. Hemma kan vara en plats eller en person eller rentav ett gammalt minne eller en dröm." Farmodern stängde dörren inifrån, såg på pojken och sa." Hemma det är där sinnet trivs."" (Janesh Vaidya, I det sista regnet).

Just nu trivs mitt sinne väldigt, väldigt bra!