Jag har alltid trott att det inom mig finns en liten hemmafru, nöjd med att sköta hemmet oklanderligt, gå på någon liten självförverkligande kurs, utställningar och fika/luncha med väninnorna. Det tror jag inte längre! Jag har varit ofrivillig hemmafru under tre veckors tid och jag avskyr det. Om jag hade haft små barn som kunde sysselsätta mig dagtid hade det kanske varit lite enklare, men som det är nu så är ju alla andra på jobbet och jag vandrar runt i mitt eget Pompeij. Mina söner säger att det märks på mig att jag har tråkigt och ett uppdämt behov av att prata med någon för jag låter oupphörligen när de kommer hem från skolan. Tur att jag snart ska börja jobba igen! Det är inte roligt att vara kommenderad ledighet och allt det man tror man ska göra när man blir ledig blir det inget av med. Inte för mig i alla fall... Jag har äntligen lyckats skrapa ner all strukturtapet i sovrummet och ska börja bredspackla. En välgörande mental rening hur larvigt det än kan låta. Har som målsättning att bli klar före påsk - verkar väl inte vara oöverkomligt?
En väldigt positiv sak har hänt de sista månaderna! Jag har äntligen fått tillbaka min yngsta syster. Vi har båda tämjt vår envisa stolthet och jag tror och hoppas att vi ska kunna hitta tillbaka till vår gamla relation, för jisses vad jag har saknat henne!
I går firade vi min svågers 35-årsdag med en överraskningsmiddag för honom. När vi satt på restaurangen så kändes det så otroligt hemma - så där som man vill ha sina familjemiddagar. Varmt, gemytligt och mycket kärlek. Jo, det kan tyckas banalt, men det behöver inte vara så mycket: rätt människor, god mat och gott vin räcker långt! När jag satt där tänkte jag på hur viktigt det är att ha ett sammanhang; en länk bakåt i tiden för att kunna förstå sin samtid och orka med sin framtid. Min förhoppning är att vi ska få många goda måltider i varandras sällskap. Mina söner kommer aldrig att få uppföra sig mot varandra så som vi har gjorts. Jag har försökt analysera vad som gått snett mellan mig och mina systrar och det landar alltid i att våra föräldrar satte ribban när vi var små och tolererade vårt beteende. Skilsmässobarn tror jag inte är en orsak till problemen; jag vet många goda exempel på skilsmässobarn som har fantastisk samhörighet med syskonen.
Allt beror på oss vuxna - det är precis så enkelt och så svårt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar