Duktig flicka oavsett ålder

Livet. Just nu under novembermörkrets melankoliska täcke tycker jag det känns ganska jobbigt. Det är absolut inte så att jag saknar aktiviteter, vänner, social samvaro eller fantasi. Problemet ligger i att jag är så totalt dränerad på all energi. Det är ju i och för sig något som jag har vant mig vid, men tycker det blir värre för varje år. Och inte blir det bättre av allt elände runt omkring. Kan det vara så att man påverkas hårdare av vardagen ju äldre man blir? Jag känner en stark längtan att bara sätta vardagen på paus och göra något helt utanför min trygghetszon. Men jag vet att det aldrig kommer att ske. En gång "duktig flicka" - alltid "duktig flicka". Och för oss riktigt "fånduktiga flickor", så är det plikten framförallt. Hur skulle det se ut om vi samhällsbärare bara skulle ta time out?! Exakt. Allt skulle rasa. 

Jag vet naturligtvis att det inte är det som händer. Någon kliver av tåget, en annan tar plats. Ibland blir det till och med bättre...och antagligen är det där skon klämmer. Tänk om det kommer någon med större kompetens och som uppfattas som bättre än jag. Hemska tanke! Det är väl den som håller mig kvar i den berömda grottekvarnen. Det och vetskapen om att man måste kunna försörja sig när pensionärslivet kommer. Så jag gnetar på. Och tänker på allt som jag hade kunnat göra om jag bara en gång i livet vågade ta språnget. Usch, så osmickrande det låter...

Jag är som sagt "duktig flicka" av födsel och ohejdad vana. En oerhörd börda att kånka på - både som barn och vuxen. Försöker jag någon gång hänga av mig denna ganska ofrivilliga egenskap kommer det dåliga samvetet som ett brev på posten. Att det är illa måste erkännas. Jag tillhör den skaran som är utrustad med en iWatch och det är ju allmänt känt att det är vår tids Tamagochi, ni vet de där små elektroniska leksakerna som skulle hållas vid liv. Vad betyder då detta konkret? Jo, att jag dväljes (underbart ord) av dåligt samvete om jag inte stänger alla mina ringar. Är man klok! Jag som alltid tyckt att jag har en hälsosam syn på träning, ser nu att min klocka har gjort mig till ett riktigt monster. Träna eller gå under av ångest! Behöver jag tillägga att idag är en sådan dag då mina muskler skrikit: låt oss vila EN dag åtminstone. Det fick de och jag mår riktigt dåligt över min bristande karaktär och att jag lyckats prokrastinera en hel söndag utan att något vettigt har producerats. Jag tror jag behöver professionell hjälp, men tvivlar på att det finns någon som klarar av att hantera så mycket duktighet. 

Tänker dock klappa mig lite ömt på huvudet och tala om för mig att jag var såå duktig som lyckats få ihop ett meningslöst blogginlägg efter många försök. Om prestationsångesten behöver ett ansikte så kontakta mig gärna. Tvivlar dock att jag har självförtroende nog att axla en sådan fantastisk möjlighet. Nu ska jag fortsätta ångra allt jag inte lyckats göra idag och försöka trycka in det under veckan som kommer. En vecka som kräver mycket arbetsmässigt...