Höstdagjämning. Ett vackert ord tycker jag som i grunden älskar hösten. Men visst är det samtidigt både vemodigt och tärande att det från och med i morgon bara blir kortare och kortare dagar. Det är något dualistiskt med mörker - det både stimulerar och deprimerar. I lördags hade jag en sådan där dag som förebådar höstens intåg. Vacker väder som verkligen inbjöd till utomhusaktiviteter. Själv satt jag apatisk och håglös i soffan och stirrade tomt framför mig. Sitting Dead så att säga, men förhoppningsvis inte med fullt så zombilikt utseende. Lite stolthet har jag! Jag vet att det alltid, som ett brev på posten fast med större regelbundenhet, kommer en dos av höstdepp, men att det brukar gå över hyfsat snabbt. Fast redan i mitten av september känns lite för tidigt.
Fördelen med hösten är ju att det är vedertaget okej att stanna inomhus och kura under en filt. Inga måsten och glättiga, så kallade sommarfester. Finns egentligen dessa fester? Är det kanske så, Maj Gadd!, att festerna existerar i all sin ståtliga prakt, men jag saknar inbjudan?!? Det låter mer än osannolikt, men är det på det viset får festprissarna skylla sig själv som går miste om min sprudlande personlighet och charmanta uppenbarelse. Som jag brukar säga: en fest är ingen riktig fest utan lilla mig!
Nä, hösten är min melodi. Soffan, filten, boken och godisskålen . - så lite behövs för att jag ska känna lite lagom lycka. Och vilken bokhöst vi har framför oss! Så mycket läsmåsten som släpps denna höst. Det märks att 2020 har varit ett år av inskränkningar när man ser på alla nyutgivna titlar. Samtidigt som det gläder denna lilla bokmal, så tynger det. Inte att det finns så mycket läsgodis utan det faktum att alla (jag menar i princip alla) tycks ha fått så oerhört mycket gjort under pandemin. Själv har jag arbetet när jag har varit på distans, men andra har skrivit böcker, bantat, skaffat sig drömkroppen, renoverat hus, skaffat barn, köpt hund, börjat odla för självförsörjning, skaffat hund/katt/marsvin/minigris, köpt husvagn/husbil/koloni/sommarstuga... Jag har misslyckats med precis allt som uppenbarligen skulle ha gjorts under pandemin. Det kanske är det som drar ner mig mest - denna ständiga känsla av att vara misslyckad och sakna förmåga att genomföra projekt som mest är till egennytta. Jag har visualiserat, oum:at i Buddhaställning och vid ett flertal tillfällen suttit framför datorskärmen med briljant synops i hjärnan, men då...då strejkar elefantskötaren och vägrar att röra på händer och fingrar. Det är väl bara att inse att världen kommer att gå miste om allt annat än blogginlägg och fabulösa protokoll och minnesanteckningar från mig. Och själv går jag miste om Nobelpriset i litteratur. Damn!
Nyligen läste jag "Tills alla dör" av Diamant Salihu, som redogör för Rinkebykonfliken och den sedan 2015 pågående gängkriminaliteten mellan Shottaz och Dödspatrullen. Snårigt och obegripligt om hur barndomsvänner hamnat på olika sidor i konflikten, men vad som slår mig mest är hur det alltid är någon annans fel att det går snett för barnen. Det är aldrig föräldrarnas ansvar! Och att föräldrarna ständigt har råd att återvända till Mogadishu och andra ställen i Somalia och dessutom ser vinster att skicka "hem" det lilla ättelägget som har hamnat fel på grund av att svenska institutioner inte har tagit hand om problemen- ja, detta gör mig provocerad. Det är inte politiskt korrekt att våga ha åsikter om så kallade flyktingar och klaner (som överhuvudtaget inte ska finnas på svensk mark), men det struntar jag högaktningsfullt i! Hur kan folk som säger sig leva i fattigdom och misär, som saknar inkomster via hederligt arbete ha råd att flyga fram och tillbaka till Somalia? Ett land som de har flytt ifrån och ett land som det verkar vara omöjligt att utvisa till. Att det är mina skattepengar och/eller brottslig verksamhet som finansierar det är väl knappast osannolikt. Öppna ögonen politiker! Ta tag i de reella problemen som finns framför era ögon och sluta spela Sverigedemokraterna i händerna. En intressant skildring som skapar många frågor om vad som egentligen händer i våra förorter och hur vi ska kunna rädda vår vardag från gängkriminella element som egentligen bara är en liten lort med avsaknad av respekt för andra människor. Och om någon undrar: jag tycker inte synd om dem!
Så skönt att efteråt läsa Kerstin Ekman fantastiska "Löpa varg". Ett riktigt guldkorn med hennes fantastiska naturskildringar och förmågan att fånga människans olika skepnader. LÄS!
Jag har inte riktigt bestämt mig för vad jag ska läsa härnäst, men det finns som sagt ett helt hav att ösa ur. Det är en sann gåva att ha funnit och behållit läsglädjen genom livet. Man är aldrig ensam och man får en möjlighet att följa med på äventyr som man aldrig fått vara med om i verkligheten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar