God. Vad innefattas i det begreppet? När är man en god människa? Jag tycker den frågan har blivit mer och mer relevant i takt med att, framförallt medelålders kvinnor, börjat använda sociala medier som en sorts måttstock på hur goda de är. "Idag tänkte jag på Pelle, min exman och bäste vän som ligger på sjukhuset och eftersom man inte får besöka har jag gjort i ordning en goodiebag (hjärta, hjärta, hjärta)", "Idag har jag bakat hallongrottor och kokt rabarbersaft till dessa fyra (taggade så klart, eftersom det genererar fler likes) underbara kolleger". Godheten liksom dryper om inläggen. Och jag blir lätt illamående. Jag klarar inte av alla självgoda människor som har ett sådant gigantiskt behov av bekräftelse att man måste vältra över sin självgodhet på alla andra. För det är det jag tycker det handlar om. Självgodhet. Godhet för att man själv (Jaget, Egot) ska lyftas av alla de andra som saknar förmåga att se genom denna påklistrade godhet. Godhet mäts inte i antal tummen upp eller för att en massa halvbekanta skriver en massa dravel: wow; gud vad du är snäll; du är en sådan fin vän; du gör allt för dina vänner... NEJ! Du gör allt för att du ska framstå i någon form av uppenbarelse av den barmhärtiga samariten! Själv är jag en ganska ogod och självisk människa, men de fåtal gånger jag gör en god gärning så saknar jag behov av bifall och hejarop från den stora massan. I min värld är det viktigast att den människa som jag försöker muntra upp med nybakade hallongrottor och hemkokt rabarbersaft blir glad och uppskattar min ansträngning. Jag behöver inte lägga ut det på Facebook. Det kan låta galet - framförallt när det kommer från en social media älskare som jag - men saker händer faktiskt utan att det står på fejjan! JAG VET!! Helt otroligt att någon har varit och cyklat två mil för en glass utan att det står på Facebook! Eller att man har tagit sig ett glas på krogen, utan att lägga ut en bild på Instagram. Nu för tiden är det ju i och för sig förenat med coronaskam att vistas i det offentliga rummet, så egentligen är det lite att skjuta sig själv i foten att gå ut, nästan world wide, med att man är på krogen samtidigt som man en timme tidigare har suttit i Teamsmöte och talat om för alla hur fantastiskt duktig man är på att följa alla rekommendationer. Rekommendationer som jag personligen håller på att kvävas av.
Just nu är det min fas som håller på att vaccineras. Fantastiskt hur det går till (eller så förstår jag inte). Jag vet massor av folk, betydligt yngre än jag och som inte ingår i riskgrupp, som redan är vaccinerade. Det där vykortet som skulle skickas ut måndag denna veckan har helt missat min brevlåda. Känslan av deja vú är stor. Det är väl inte bara jag som minns roffarmentaliteten för ett år sedan. N som minns, minns tomma butikshyllor där det borde ha funnits toapapper, pasta, konserver, blöjor, välling och så vidare. Varor som hade kunnat räcka åt oss alla om inte vissa varit så förbaskat egoistiska. Roffarmentaliteten är den samma när det gäller vaccin. Jag ska ha först för jag har faktiskt inte varit på chartersemester på jättelänge! Kan meddela att det har inte jag heller... Det är nästan löjeväckande att lyssna på argumenten när det gäller vaccin. Jag ska definitivt vaccinera mig och det är för att jag inte tror att vi blir av med smittspridningen om inte majoriteten vaccineras. Jag vill också resa och tror det kommer krävas vaccin för att åter kunna röra sig fritt. Det är där skon klämmer lite för min del. Hur fritt är det om man måste bära munskydd? Om det fortfarande är restriktioner på resmålet? Jag kör semester på hemmaplan i år också. Tror Skåne kommer att vara ganska folktomt för det verkar som om precis alla ska åka till Norrland och käka pitepalt och bli myggbitna i norrskenets glans.
Bitter? Nja. Personligen är jag lite för populär bland mygg som jag slipper gärna deras hoods. Dessutom, om vi ska vara seriösa, så gör sig myggbett och myggor väldigt dåligt på bild. Och som ni vet är det viktigaste att lyckas få till en perfekt sommarbild som visar hur god man är...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar