Det var ju oundvikligt. Förr eller senare skulle det komma. Inlägget om män som slår, våldtar och förtrycker. Män är förresten fel benämning. Detta avskrap till människa är enbart ett vidrigt ynkligt kräk, som egentligen inte förtjänar någons energi eller, för den delen, sympati. Lås in dem och kasta bort nyckeln!
Hur kommer det sig att debatten till så stor del handlar om männen?! Det letas förklaringar, vädjas om förståelse och så vidare i all oändlighet. Det är synd om dem för de har haft en frånvarande pappa, uppväxta i misär - alkoholism och/eller annat missbruk, fostrade i en patriarkalisk struktur där kvinnan är underst i hackordningen... Sanningen är att det finns ingen ursäkt och inga förklaringar som kan få mig att förstå hur det kommer sig att vi har hamnat i ett normalläge där kvinnor misshandlas psykiskt och fysiskt, våldtas och mördas. Det finns inga ursäkter. Det finns ingen rätt till förståelse. Hade det inte plötsligt blivit så stort medialt fokus på frågan med anledning av att flera kvinnor mördats under en kort period, så hade politikerna fortsatt blunda. Män som slår är ryggradslösa individer som med största sannolikhet lever med ett väldigt litet självförtroende och dålig självinsikt. I kombination med narcissism så blir det ännu farligare. För vet ni vad?! Jag vet att jag sticker ut hakan och jag är van vid käftsmällar (bildligt alltså) så jag klarar av det... Det syns inte utanpå vem det är som slår! Och på tragiskt många kvinnor syns det inte heller att de är misshandlade. Det finns i alla sociala strukturer, bland fattiga och rika, oberoende av kultur och etnicitet. Män tar sig rätten att slå!
Jag har precis läst Veronica Palms "Inte alla män". Ingen roman som kommer att vinna några priser eller som kommer att läsas av kultureliten. Tyvärr, säger jag. Romanen handlar om ett brännande ämne och handlingen visar exakt hur det kan vara i de "fina" salongerna. Ni vet, kvinnan är hemmafru trots egen akademisk utbildning och möjlighet till egen karriär, inga barn (det kan förstöra figuren!) och har en enda viktig roll i livet: att vara den framgångsrike mannens accessoar i sociala sammanhang. Lagom mycket accessoar, för väcker hon för mycket uppmärksamhet, är för snygg, för pratsam eller skrattar vid fel tillfälle och kanske dessutom tar fokus från honom och hans överspända ego...ja, då smäller det när de kommer hem. Personligen tror jag det är i de högre samhällsklasserna som problemen är värst. Dessa män ingår i samma klick av ryggdunkare, har en narcissisk självbild sedan barnsben och har fått för sig att kvinnor är till för att behaga och tillfredsställa alla deras behov. De är ofta socialt anpassade, artiga och belevade. Och manipulativa. grymt manipulativa! Utan att ha några vetenskapliga belägg så tror jag att männen i högre grad blir trodda än kvinnorna om det skulle komma anklagelser om misshandel. Kvinnorna är rädda för att det är de som ska ses som misslyckade om det kommer fram hur deras perfekta liv ser ut bakom stängda dörrar. Tyvärr tror jag att väldigt många andra kvinnor väljer att blunda för realiteterna, man vill inte bli inblandad och har hon inte kanske sig själv att skylla? För så är det. Kvinnan är nästan alltid mannens största försvarare. Det är väl detsamma som händer vid Stockholmssyndromet. De har hamnat i ett normalläge där de brutits ner till en spillra av sig själva. Att leva i ständig rädsla för nästa slag, nästa våldtäkt, nästa förnedrings,- och nedbrytningsattack måste vara fruktansvärt. Att till varje pris försöka parera humörsvängningar, förekomma och alltid vara till lags. Jag har, genom samtal med kvinnor som lyckats ta sig ur en destruktiv relation med livet i behåll - det är tyvärr ingen klyscha i sammanhanget - förstått att till slut hamnar man, som någon form av överlevnadsinstinkt, i ett tillstånd där man tror att man är värdelös och faktiskt förtjänar att förnedras.
Det är aldrig kvinnans fel att mannen slår! Även män har rätt att bli arga och heligt förbannade på ren svenska, men riktiga män kan hantera sin aggression. Riktiga män slår inte! Det är så lätt att raljera (för det tycker jag ofta att man gör i reportage om kvinnovåld) över varför hon inte bara lämnar honom. Då förstår man nog inte att det våldet eskalerar i takt med att hennes självförtroende bryts ner, sociala kontakter försvinner/förbjuds och hela hennes värld kretsar runt hans ego - av rädsla förklätt till kärlek. För många år sedan hade jag en kollega som berättade att han hade ett skilsmässokonto, som hans fru inte kände till. Jag tycket det var ganska osympatiskt och fräckt mot frun (som jag också kände), men idag tycker jag att alla kvinnor borde ha ett skilsmässokonto, som mannen inte känner till. För utan pengar är det ännu svårare att ta sig ur en destruktiv relation. Tyvärr finns det alltför många naiva kvinnor som tycker att det är sexigt att bli försörjda av en man. Att det är den ekonomiska styrkan hos mannen som är viktigast. För mig är min ekonomiska självständighet bra mycket sexigare. Jag vet att jag klarar mig själv. Och hoppas innerligen att om jag själv inte hade haft kraften att lämna en man som slår. så har jag vänner som vågar ingripa. Systerskap är så mycket mer än att sitta och dricka vin (vilket jag tycker är en utomordentligt trevlig sysselsättning). Systerskap är att ställa upp och våga agera mot alla former av kvinnovåld! Och i rättvisans namn: även män är naturligtvis välkomna i denna grupp. Riktiga män som står upp för kvinnor och som vågar ge sig på ynkryggarna och vända ryggen till ryggdunkarna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar