April, april...Så är det verkligen på väderfronten! Varma ljuvliga dagar, frostnätter, höststormar, åska - jag tror vi har haft alla vädertyper den här månaden. Får absolut ingenting gjort, tycker jag. Blir nästan provocerad av alla som hinner renovera sina hus, anlägga nya trädgårdar och dessutom upptäcker "nya fantastiska" naturupplevelser varje helg. Jag hoppas innerligen att det 1. handlar om människor som normalt tycker att en parkpromenad är att jämställa med en skogsstig (d v s noll erfarenhet att vistas utanför stadskärnan) och 2. att de inte arbeta inom skattefinansierad verksamhet. För så mycket tid som många har fått över när de arbetar hemifrån...nja, det tror jag ärligt talat inte ett dugg på!
Jag har medvetet låtit bli att skriva på ett tag eftersom jag känner att jag hamnar i det ständigt närvarande pandemiältandet varje gång. Det tänker jag göra nu också. Så ni som vill kan hoppa över en del av texten. Har ni tänkt på att vår tids skam är att tillhöra den priviligierade klicken som arbetar hemifrån? Jag har förmånen att ha ett arbete som jag kan utföra på distans och har även pre covid19 arbetat en del på distans. Följer man med i samhällsdebatten är det svårt att inte få känslan att vi som arbetar hemifrån gör det för att vi inte ska bli sjuka. För att vi anser oss vara så mycket viktigare så det är självklart att vi ska skyddas från viruset. Ursäkta, men nu är vi i en sådan där tråkig situation igen där alltför många har alldeles för mycket otur när de tänker. Känner mig vänlig som åtminstone ger dessa människor en liten tankeförmåga. Anledningen till att arbetsgivarna har uppmanats att skicka hem alla som inte behöver vara fysiskt på plats på arbetsplatsen är ju för att skapa utrymme och därmed minska smittspridningen för att skydda de som måste vara på sina arbeten. Vi som har möjlighet att promenera, cykla eller köra med egen bil ska välja detta före kollektivtrafiken för att skapa utrymme för de som inte har denna möjlighet. Jag undrar verkligen hur vi hamnade i detta träsk av missunnsamhet?! Eller, som vi säger på skånska: förtrödenhet. Det är sannerligen ingen klädsam egenskap - i något sammanhang.
Vad jag har upptäckt under dessa månader med distansarbete är att jag trivs bra med att arbeta hemifrån. Det är enklare att arbeta koncentrerat med en uppgift, tröttheten efter en arbetsdag är inte alls lika stor, vilket med största sannolikhet beror på att hjärnan inte har lika många intryck att processa av ljud;- och synupplevelser, som efter en dag i ett öppet kontorslandskap. Det är inte lika mycket tid som försvinner i meningslöst pladder med kolleger. Det sistnämnda är i och för sig något jag kan sakna, men när jag behöver en paus har jag lärt mig att resa på mig, prata lite med krukväxterna alternativt ta en runda i trädgården för att få lite syre och sedan går det bra att fortsätta jobba. Egentligen tror jag inte att jag har så stora problem (längre) att skilja på fritid och arbetstid även om jag har haft sömnlösa perioder där jag har satt mig att arbeta mitt i natten för att lätta på stressen så att jag kan somna i stället för att ligga och älta eventuella problem. Ibland är det enklare att resignera än att hålla på principer.
För ett par veckor sedan återgick jag till min oönskade sömnlöshet. Jag har ju som trogna (har jag några sådana?) läsare vet, återkommande perioder av sömnproblem. Den här gången var det värre än vanligt... Jag minns sällan mina drömmar och skulle nästan kunna svära på att jag aldrig drömmer, men det är så klart inte sant. När jag drabbades av problemen denna gången drömde jag förfärliga mardrömmar natt efter natt. Jag vaknade av mina egna skrik eller av att jag knappt fick luft för att någon/något satt på min bröstkorg så jag inte kunde andas. Det gick så långt att jag inte vågade somna av rädsla för att vakna av en ny mardröm. Vad gör man då som en stenåldersrelik (enligt mina söner) som försöker tänka modernt? Jo! Googlar, så klart. Den typen av mardrömmar som jag hade, var enligt drömtolkningen, tecken på hög stressbelastning. Efter att jag hade konstaterat detta så försvann både panikångesten inför att somna och mardrömmarna. Quick fix, men min hjärna är inställd på fakta och rimlighetsbedömning. En nog så bra egenskap i dessa tider. Ibland önskar jag att hjärnan var mer inställd på att läsa bruksanvisningar och liknande så att jag till exempel hade förstått att även en Apple TV behöver uppdateras då och då. Inte endast för att den i så fall fungerar som den ska, utan framförallt för att slippa sönernas blickar (hur korkad kan hon vara?!) och suckande. Funderar ofta med att kontra hur mycket basala saker jag lärt dem: äta med kniv och gaffel, torka sig vid toalettbesök och liknande, men inser att jag behöver deras tekniska intresse för att själv slippa ägna tid åt sådant...
Tid att fundera finns det i alla fall och om jag hade ägnat all denna tankeverksamhet till att utföra något kreativt så hade massor kunnat bli gjort. Tyvärr är dörren till min kreativitet stängd igen och att dra paralleller och därmed slutsats att det även denna gång har att göra med en överbelastning av min hjärna är kanske inte så långsökt. Ett par år med högt fokus på att ta hand om försäljningar, rensningar, bouppteckningar, deklarationer och allt annat så ska ordnas vid dödsfall i kombination med väldigt mycket att göra på jobbet och en ständig känsla av att inte prestera tillräckligt mycket är en bra grogrund för stressrelaterade symptom. För egen del är jag även övertygad om att jag är mer påverkad av inskränkningarna i min rörelsefrihet och styrning av min kalender än jag vill erkänna. Jag är så tacksam att Sverige inte har haft total lockdown.
Blev ett inlägg om just ingenting känns det som, men det får vara tankarna för idag. Snart dags för tisdagskvällens feelgoodprogram: Trädgårdstider och Karl Fredrik på Eklaholm. Naturligtvis visas programmen samtidigt, men vad gör det nu när min Apple TV is back on track?!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar