Påskvecka och sista skälvande dagarna av mars. Jag kan fortfarande inte förstå var tiden tar vägen?! Underbart skönt att ljuset har kommit tillbaka även om det, just idag, är bitande kyliga vindar och tidvis riktigt blöta skurar. Men det är bra för min nystrollade gräs (moss-?) matta att det kommer en del rotblöta. För att inte tala om hur behagligt det är för oss pollenallergiker! Normalt brukar jag klara mig hyfsat fram tills björken slår ut, men i år ställer hasseln och alen till med stora problem över landets södra delar. Min granne blängde djupt ogillande på mitt träd och såg mig stint i ögonen medan hon väste: "AL???!!!" Jag svalde nervöst - nej, det gjorde jag inte men det blir en bättre historia - och svarade: "Bok! Det är en bok!" Visserligen är min bok i vägen för min framtida trädgårdsplanering och ska så småningom tas bort, men desperationen i hennes röst vid tanken på att denna bok egentligen är en allergiframkallande al, såg jag framför mig hur hon gick ut med motorsågen en mörk natt och tog ner trädet. Det är ett stort träd. Det är ett väldigt stort träd. Ett stort träd som kan orsaka stor skada om det fälls på fel sätt. Försökte skoja om att al sällan bär bokollon i den mängd som vi såg föregående år, men se den lilla vitsigheten gick henne över huvudet.
Trädgårdsarbetet har startat för säsongen och det märks inte minst på alla små muskler som har legat i träda sedan förra året. På Marie bebådelsedag förra veckan var jag ledig och ägnade dagen åt att försöka hitta någon form av struktur på mitt vildvuxna hemman. Jag är ju ganska smart och bra på att få fasaden att se snygg ut, så jag gjorde som jag brukar: startade med sådant som syns tydligt, det vill säga skogsröjning. I detta fall handlade det om att ansa en vildvuxen kaprifol och framförallt, en i denna kaprifol självsådd vresros med taggar så att ett piggsvin skulle vara avundsjukt. Inte nog med att det är miljoner taggar över hela rosen, den är också fyra meter lång på sina ställen och nästan omöjlig att bli av med. En nära-döden-upplevelse skulle man kunna sammanfatta det med. Nåväl. Jag står alltså vid kaprifolen som inte har klippts ner de senaste femton åren fastnaglad vid en vresig ros som når förbi fönsterna på andra våningen när jag plötsligt hör vårens mest glädjefulla sång. Tranor! Jag tittar upp och ser att det kommer ett sträck med ca femtio tranor som lägger sig precis över mitt hus och cirklar runt i väntan på att vindarna ska bli rätt. Tala om att jag kände mig bebådad! Det var en ren lyckokänsla som genomfor mig där jag stod med tröjan fastnaglad i rosen och håret intrasslat i både ros och kaprifol. Just i det ögonblicket ankom våren 2021.
En av mina vänner skrev i förra veckan en väldigt bra artikel om hur mycket mänskliga möten betyder för den kreativa processen. Jag kan avundas de människor som klarar av att känna skaparlust i dessa tider. Må så vara att man har mer tid hemma för att man slipper tiden till och från arbetet, men för min del känner jag exakt samma inspiration som jag hade efter min långtidsdepression. Noll! Det är i ögonblicken då vi möts på riktigt som den tändande gnistan finns. Den som tänder lusten att skapa och som får den kreativa processen att starta. Eller där vi kan vara passiva åskådare, men hjärnan och synen samarbetar och formar intrycken till ett behov att göra något eget. För min del handlar skapandeprocessen mycket om att iaktta andra människor i vårt gemensamma rum - stadens gator och torg, restauranger, barer och caféer. Att tjuvlyssna på samtal när jag åker buss. Alla dessa naturliga träffpunkter som numera inte ska användas för det som är syftet: att mötas. Det är självklarheten i att spontant kunna möta både kända och okända i det offentliga rummet som jag saknar mest. Att vara pollenallergisk, extremt extrovert och kreativt handlingsförlamad är en tickande bomb den dagen vi släpps ut i den sociala tillvaron igen. Som jag längtar! Bäva månde det offentliga rummet...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar