Det är som om en hel månad har passerat utan att jag riktigt har varit närvarande. Både på jobbet och privat har det varit hektiskt som sjutton - utbildningar, sammanträden, nya arbetsuppgifter och uppstart av ett nytt projekt har fyllt arbetstiden och fritiden har jag försökt få struktur och tid att hinna träna. Inte lätt kan jag säga! Det är så klart en fråga om prioriteringar, men det är inte alltid så lätt att tacka nej till roliga saker som inkräktar på de tider jag har avsatt för träning. Inte lätt att vara populär! Jag försöker intala mig att det är bra att göra roliga saker oavsett vad de består i. Positiv energi från sociala kontakter eller från fysisk ansträngning är ju lite sak samma. Det ser ut att fortsätta i dessa spår även de kommande sista månaderna av detta år; massor med inbokade aktiviteter som säkert kommer att påverka träningsfrekvensen negativt, men det struntar jag i! Jag ser alltför många som är slav under sin träning och som inte lever sina liv. Jag tränar för att jag ska må bra psykiskt och struntar faktiskt i om ingen annan ser på mig att jag sliter. Eller gör jag det?!? Häromdagen fick jag syn på ett foto på en kvinna i min egen ålder och hamnade i chock. Är det så här jag också upplevs? Lite lätt bekvämlighetsrund och kroppstrött hållning med ansiktsdrag som söker sig alltmer ner mot knäna? Lever jag i en så världsfrånvänd bubbla att jag saknar kontroll och insikt över hur jag verkligen ser ut? Förfärligt i så fall! Att jag är osynlig vet jag... Detta fick jag ett ytterligare bevis på i förra veckan när jag promenerade till kontoret. Först blev min ena fot översprungen av en liten mus (!) - jag blev så förvånad att jag inte reagerade förrän efter ett par sekunders fördröjning. Tur det inte var en fet äcklig råtta! Efter ytterligare några minuters promenad kom en bastant kvinna gående emot mig med blicken fastlåst i sin telefon. Naturligtvis gick hon rakt på mig. Ursäkt? Så klart inte! Vad hade jag på hennes trottoar att göra?
Det där med anständighet tycks vara helt omodernt. När tappade vi ett anständigt interaktivt beteende i det offentliga rummet? Man märker det dagligen i stadsbilden och även på arbetsplatser. Det är något sjukt som pågår i det sociala samspelet mellan människor idag. Chefer som inte behöver ta konsekvenser av sina beslut ("de tänkte med hjärtat", "oj...ska man kontrollera vad man attesterar?"), som är så osäkra och i total avsaknad av självinsikt att de går runt och kallar sig "kung av" sin arbetsplats. Det finns säkert fina psykologiska stämplar av narcissism, despotism och allmän hybris som man kan etikettera dem med. Själv anser jag att det räcker att konstatera att de är i total avsaknad av anständighet, självinsikt och lider av ett otroligt stort ego men saknar både självkänsla och självförtroende. En chef behöver inte berätta vem som är chef - say no more...
Personligen så känns det som jag har nått någon sorts inre frid. Igår var det 7,5 år sedan min man dog och det är kanske så att det där med sju svåra år stämmer? Jag är frustrerad över att den senaste hantverkaren inte ens bemödat sig att skriva ett kostnadsförslag och ser med oro hur det regnar in mer och mer i uterummet. Blir det mycket snö så brakar väl hela taket in...Det är i sådana här lägen jag skulle vilja ha fler handymen omkring mig! Att inse sin egen begränsning är inte min starka sida, men jag är inte så dum att jag tänker ge mig på detta företag på egen hand. Däremot så lutar det alltmer åt att jag får byta panel på förrådet själv innan hela nejdens gnagarbestånd flyttar in i värmen. Varför skulle jag så hårdnackat bo kvar i huset!! Just nu längtar jag ofantligt till en våning i city...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar