Nu är årets värsta månad över. April, alltså. Månaden då jag stod brud och blev plötslig och ofrivillig änka. Inte samtidigt naturligtvis! Det hade varit för makabert... Jag gifte mig borgerligt 1983; en mycket ung brud (!) - jag hade inte fyllt 21 år. Ungefär i ålder med yngste sonen. Galet med facit i hand, men jag har alltid gått min egen väg. Jag var i alla fall ingen barnbrud som tvingades in i ett äktenskap som jag absolut inte var mogen för. Det är tyvärr alltför vanligt i delar av vår värld. Oanständigt och vidrigt att små flickor behandlas på detta sätt 2014 - den moderna (?) tidens slavhandel.
Min äldste son ska lämna boet. Flickvännen och han ska flytta ihop i första hyreslägenheten! Härligt för dem och än så länge har jag inte drabbats av någon separationsångest. Betyder det att navelsträngen är klippt?! För tillfället är han på föreningsutveckling på Fuerteventura och jag följer hans göranden via hemsida och Twitter. Världen har verkligen blivit mindre. När vi bodde i Qatar i mitten av 1980-talet kostade det en förmögenhet med utlandssamtal och de social medierna fanns inte som kontaktmöjlighet. Det har blivit kortare avstånd mellan människor. Och samtidigt längre... Återkommer till detta. I mitten av juni kommer flyttlasset att gå och de stannar kvar på hemorten. Lagom omställning både för dem och för oss föräldrar. Lillebror har gjort anspråk på det snart lediga rummet, vilket betyder att jag har en övervåning för mig själv. Vilka möjligheter!!
Avstånd mellan människor var det... Jag har tidigare skrivit om ensamhet och svårigheterna att bli accepterad i en feminin konstellation. Den där självklara kompisrelationen som man i vissa fall har med sig från barndomen. Det har inte jag. Mina "vänner" har en tendens att försvinna. Det kan så klart bero på mig, men många gånger känner jag att det handlar om att feminina varelser har en tendens att utesluta varandra. Om det är för att skapa ett intresse om sin egen person eller om det fortfarande är så att konstellationer med fler än två inte fungerar även om vi är vuxna vet jag inte. Men jag har beslutat mig för att inte lägga krut på att fortsätta försöka! Jag har bjudit hem folk på middagar och det är trevligt och verkar uppskattat, men när det inte blir något gensvar; när man aldrig själv blir bjuden eller får hänga med i nya konstellationer får det faktiskt vara. Jag har ett gäng som jag känner mig bekväm med och där det är en förlåtande och accepterande atmosfär. Där stannar jag! Och sedan får jag väl längta efter att hitta någon/några som man kan göra de där självklara sakerna med: semestrar, weekends, konserter, middagar och så vidare. Man har ju alltid sina drömmar i alla fall. Och våren med all påträngande romantik och spirande förälskelser tar ju slut den också...
Lite skämt, lite allvar :-). Jag gillar våren! Bortsett från allergin som denna vår är väldigt påfrestande och irriterande, både psykiskt och fysiskt. På tal om irriterande har årets första getingbo lokaliserats. Jag begriper inte hur det kommer sig att getingarna, år efter år, tycks välja just min adress för bobyggande! Jag anser det inte smickrande...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar