Jag sträckläste Lena Andersson Egenmäktigt förfarande i går. En tunn roman, men absolut inte någon tunn historia. En fantastisk kärlekshistoria med stor igenkänningsfaktor för alla som någon gång varit den som älskat och velat mest i förhållandet. En självupptagen konstnärssjäl som älskar själva förförandet och en ung kvinna som ger upp praktiskt taget hela sitt liv och sin identitet för mannens skull. Hela hennes tillvaro kretsar om att få till stånd ett nytt möte, hennes förtvivlan när hon kommer till insikt om att hon faktiskt inte är den enda kvinnan i hans liv, att han faktiskt inte kan förstå och sympatisera med henne och hennes, i hans tycke, påträngande kärlek.
Romanen fick mina fördämningar att brista när jag kom hem från dagens gympass. Jag försökte verkligen köra slut på mig för jag har, sedan i går, känt att Lena Anderssons text krupit under skinnet på mig och att det förr eller senare skulle komma en reaktion. Snoriga, hulkande gråtattacker är inte riktigt det jag är bäst på och jag är inte övertygad om att det hjälpte för det känns inte ett dugg bättre än före utbrottet. Tur att jag var ensam hemma... Det är märkligt att man kan vara så påverkad av en man som man helt förnuftsmässigt vet är totalt fel, men känslomässigt vrids kniven om i hjärtat vid varje tillfälle som man råkar få syn på honom. Jag tror att det är första gången i mitt ganska långa liv, som jag har svårt att läsa av och förstå kroppsspråket hos en man. Ibland tror jag att vi bara ägnar oss åt att spegla oss i varandra - någon märklig form av giganternas kamp med en given utgång: två förlorare där jag, som är den känslomässigt svagaste, kommer att bli mest sårad.
Bortsett från min utläggning av mer privat karaktär, så kan jag bara rekommendera denna lilla stora läsupplevelse!
Årets roadtrip till Laholm gick av stapeln i lördags och den sedvanliga räckmackan på Utsikten utanför Båstad satt som en smäck. Utsikten var lika fantastisk som alltid och all stress rinner av en så fort man sjunker ner i trädgårdsmöblemanget. Vi hade lite roligt åt de självupptagna cyklisterna som kämpat sig upp på 100 m höjd för att dricka en kopp kaffe och ta en kanelsnurra. Cykelskor och cykelbyxor är bland det mest osexiga jag kan tänka mig...och här görs ingen könsdiskriminering! Kvinnor och män ser lika osexigt löjliga ut i den klädseln. Landsvägscyklister ligger inte så högt upp på min lista av presumtiva män... NÄ! Jag har ingen sådan lista! I alla fall inte någon nedtecknad...
Förra veckan var hektisk med sociala möten tisdag, torsdag och fredag så min träning blev något eftersatt, men det var det värt! En spontan after work på fredagen var supertrevlig. Roligt att kunna improvisera och hänga med folk man normalt inte träffar :-). Den här veckan blir också intensiv. Bortbjuden tisdag kväll, träning onsdag och torsdag, after work (förkarnevalsafterwork) på fredag och på lördag är det äntligen dags för Lundakarnevalen. Dagen startar med sillfrukost och var den slutar återstår att se. Även om man kommit ifrån den studentikosa världen och kanske inte förstår alla undertoner, så är Lundakarnevalen ett härligt gytter av hemvändare och man träffar alltid någon man inte sett sedan förra karnevalen, det vill säga för fyra år sedan. Men mer om detta nästa gång. Nu är det snart dags för den utomordentliga danska serien Arvingarna och sedan ska denna kvinna med sårad fåfänga och brustet hjärta försöka sova. Försöka. Regnet vräker ner och vinden tjuter. Svårt att ha öppet fönster alltså. Stängt fönster är svårartat kompatibelt med eventuella nattliga körningar. Om nu någon skulle undra...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar