Åldersfunderingar

Under dagens förmiddagsfika berättade en kollega om att de varit på ett hundraårskalas i går. En kvinna född 1912 - svindlande tanke! Kungen hade mycket riktigt skickat ett telegram och någon hade köpt en bukett med hundra rosor. Tänk att ha levt under denna otroligt händelserika period - två världskrig, Vietnam- och Koreakrigen för att bara nämna några av de konflikter som hänt under tidsen, den tekniska utvecklingen och hela samhällsutvecklingen! Jag, som är hälften så gammal kan ibland känna mig helt alienerad från dagens unga; inte minst när det gäller språk och uttryckssätt och hur de prioriterar i förhållande till de val jag gjorde i den åldern. I dag är det ytterst få som tänker pragmatiskt och trist: skaffa dig en utbildning och sedan kan du leva livet när du fått en stabil och säker inkomst. Hur många har en stabil och säker inkomst i dag?! Känner att jag åter igen håller på att halka in i "bortskämda-ungar och curlingföräldrar-träsket" och det var inte meningen!
Min fundering för dagen gäller ålder och hur vi förhåller oss till den. För en fyraåring är en femtonårig tjej en "tant" och en 25-åring jättegammal! Och tänk om någon, för tio år sedan hade sagt att det kommer en dag när man plötsligt tittar på män över 50 år! Svindlande tanke! Men varför är vi så otroligt åldersfixerade? Det är ju faktiskt bara en siffra! Just nu känner jag att min omgivning är väldigt fixerade vid "den siffran" - 50! Javisst låter det gammalt, men om jag jämför mig med min föräldrageneration så är vi fortfarande unga och fräscha. Inga nyutsprungna nyponrosor, utan kanske mer robusta stockrosor. Alldeles för många strävar efter att bibehålla en patetisk form av ungdomlighet och då blir det bara så fel! Att låna kläder av sin tonårsdotter är INTE coolt...Och att ha kjolar som slutar strax under troskanten är inte heller coolt...Eller, för män, att gå runt i byxor där linningen sitter vid knäskålarna, ha hämtfrisyr eller alltid gå med mössa eller keps inomhus. Strävt omanligt!
Nog känns det att man blivit äldre - att träna tar emot både här och där, gravitationen tar ut sin rätt, det är lättare att älska sitt muffinsfluff runt midjan än att försöka bli av med det och det är bara att inse att busvisslingen från den snygge vältränade 30-åringen gällde inte mig :(.
Men nog uppväger fördelarna! Man kan leva ut sin bitchiga sida och bryr sig inte om vad omgivningen tycker och tänker om klädsel och utseende - man är ju ändå osynlig ;).
Fira varje födelsedag som den sista - vem vet det kanske är det...