Systerskap - himmel och/eller helvete

Just nu läser jag en väldigt intressant bok om samtal mellan systrar. Den är skriven av Deborah Tannen och heter "Du var alltid mammas favorit!".

Vår släkt är fylld av kvinnor - på gott och ont... Jag har tre yngre systrar och vår mamma har tre systrar, där hon är näst äldst. Mitt liv har präglats av mammas ständiga konflikter med sina systrar och hur de ständigt har bevakat varandras liv. Oftast med kritiska ögon...
Min äldste kusin sa vid ett tillfälle att "han och hans bröder alltid har tillhört den "sämre" delen av släkten; deras familj har aldrig varit tillräckligt "fin" och de har alltid haft det fattigt och eländigt". Jag blev väldigt förvånad när jag hörde detta eftersom jag alltid trott att våra väldigt sporadiska möten berott på något av alla svårdefinierade groll mellan systrarna!

I dag ser jag hur mina systrar och jag har tagit efter detta beteende. I en annan bok, för ganska länge sedan, läste jag om hur olika förhållningsmönster ärvs inom släkten (vilket syns tydligt i generationernas respektive systerskap) och att det är ganska enkelt att identifiera vart någonstans i syskonskaran en individ hör. Äldst i syskonskaran är för det mesta drivande, omhändertagande, förlåtande och dominanta; mellanbarnen strävar efter att vara till lags och måste kämpa sig till ett eget utrymme i familjen och det yngsta syskonet lever ofta i en fast övertygelse om att de är världens centrum och blir ofta väldigt bortskämda, såväl av syskon som föräldrar. Låt vara att detta är en väldigt förenklad bild, men de syskonrelationer jag känner till stämmer väl överens med schablonerna. I detta ligger även hur man relaterar mellan syskon och hur konflikter löses och glädjeämnen och sorger delas.

Deborah Tannen skriver: "Systrar är bra på att leva ut sina känslor mot varandra. Rivaliteten och avundsjukan kan vara stark i barndomen och ungdomen. Men de flesta systrar utvecklar också en stark lojalitet genom livet. En själarnas gemenskap. Och de älskar att prata med varandra och om sin syskonrelation."

Det är väl just detta som är själva essensen i vad jag menar med himmel och/eller helvete: om man lyckas finna "en själarnas gemenskap" med sina systrar så har man ju alltid en resonansbotten - någon som kan bekräfta barndomsminnen och delade familjeerfarenheter. Motsatsen, att rivaliteten och avundsjukan fortsätter upp i vuxenålder är ett "helvete" - att hamna i ett dödläge med en syster är förrädiskt.
En av de männsikor som borde stå dig närmast i livet sviker - något som inte bara skapar förrädiska ringar på vattnet i förhållandet mellan syskonbarn och föräldrar utan även i djupet av ens egen själ. Att någon som man delat hela sin uppväxt med plötsligt väljer att radera ut sina syskon är som ett öppet sår som aldrig läker.
Som storasyster har du ständigt krav, både inre och yttre, på att vara den som tar de förnuftiga stegen, förlåter och går vidare. Men även en storasyster kan få nog! Även en åsna lär genom upprepning och har man slagit huvudet i väggen tillräckligt ofta, tvingats svälja stolthet och självrespekt och ingenting hjälper; då ger man förr eller senare upp. Bättre att sudda ut dessa energitjuvar och försöka finna adoptivsystrar som det går att bli osams med på ett vuxet sätt, där avundsjuka och missunsamhet inte existerar och där lojaliteten är självklar, än kvasirelationer med systrar som vid första bästa tillfälle ser en möjlighet att såra eller sätta en kniv i ryggen.