I dag har det gått två år. Två år av sorg och saknad. Två år av ilska och obesvarade frågor. Det är många funderingar som far genom huvudet en dag som denna; funderingar som jag inte kan eller vill dela med mig av här - i offentlighetens ljus. En sak jag nyligen har lärt mig förhålla mig till är själva ordet "änka". Ordet är oerhört värdeladdat för mig och först i mitt senaste samtal i sorgebearbetningen förstod jag var det största problemet låg. Det handlar om identifikationsproblem. Min samtalspartner fick mig att tala om hur en änka är/ska vara i min begreppsvärld och jag, som kan vara väldigt fördomsfull vid behov :), räknade upp en hel rad med olika egenskapeper och utmärkande "änkedrag": gammal, frikyrklig, oansenlig, korsordslösande, lever för familjen, ensam och introvert och så vidare.
Nästa uppgift blev att se vilka av alla dessa epitet som stämde in på mig själv...Vi kom fram till ett! Jag löser också korsord... Det kändes så oerhört befriande att sätta ord på detta som uppenbarligen har stört mig mer än jag varit medveten om. Efter att ha fått identifiera och sätta ord på detta förfärliga ord kände jag mig betydligt lättare till sinnes. Jag har undermedvetet försökt leva upp till hur jag tror att min omgivning tycker att jag ska uppföra mig i denna definitivt icke-självvalda roll. Avsaknaden av kännedom av andra änkor i min ålder har naturligtvis komplicerat min självbild. Om en kvinna skiljer sig så finns det nästan en förväntan på att hon ska ge sig ut på krogar och ragga i nätstrumpor, slitsad till nyckelbenen och urringad till naveln...Som en änka förväntas man sedesamt ikläda sig knytblus, svart sedesamt lång kjol och fotriktiga skor...MEN det är ju inte jag!! Och inte den jag vill vara! Från och med nu ska jag strunta i vad jag tror omgivningen förväntar sig och leva livet fullt ut. Trots allt lever man bara en gång. Och jag vill LEVA - inte som änka utan som KVINNA!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar