Igår kom jag hem från årets sommarsemester. Precis som förra året åkte jag med min syster till Grekland. Vi fick på resebyrån (ja, vi är så omoderna så att vi bokar via resebyrå!) veta att det fanns platser till Lefkas. En ö jag hört mycket positivt om, så vi slog till. Tala om att vi blev förvånade när vi insåg att vi var kvar på fastlandet i en gudsförgäten håla som heter Ammoudhia... Alla turer med researrangören kommer i ett senare inlägg för jag känner att jag behöver lite distans innan jag kan skriva om den delen av semestern. Vistelsen på denna plats som Gud glömt blev uthärdlig och oförglömlig tack vare den underbara ägarfamiljen, som tog emot oss som vi vore familjemedlemmar. Mormor i huset grät när hon vinkade av oss och hennes svärson tyckte att vi kunde stanna ytterligare en vecka. Första gången jag har varit med om något liknande på ett hotell som man besöker första gången :-D. Familjen arbetade i princip dygnet runt. Något som hade varit nyttigt för många av våra bortskämda ungdomar att ta del av och även för de vuxna som naivt nog tror att det är "en kakbit" att driva ett hotell eller restaurang. Sammanhållningen, värmen och den genuina gästfriheten och människokärleken kommer att vara mitt största minne från Grekland 2013.
I morse fördes jag tillbaka till den brutala verkligheten. Jag vaknade tidigt och bestämde mig för att dra på shorts och linne för att se hur mycket joggande mina knän skulle klara. Efter en knapp timmes powerwalk varvat med joggning kom jag hem och stötte på en av våra grannar. Vi småpratade en stund; så där som goda grannar gör; och plötsligt berättade han att hans hustru hade fått cancer i gallblåsan med spridning till levern. Strålningsbehandlingen ska påbörjas i morgon... Låter inte så hoppfullt, men det är bara att hålla tummarna. Jäkla sjukdom!! Även om vi inte umgås dagligen, så är det trist att behöva få sådana här besked. Det går inte att låta bli att bry sig. Jag tror att orden för det är medmänsklighet och empati...
Man får en viss distans till sitt eget liv vid sådana här besked. Hur lite allt materiellt betyder när man blir sjuk och hur viktigt det är att man har någon som står vid ens sida under dessa förutsättningar. Ensam är inte alltid starkast...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar