Så har ännu en Allhelgona afton passerat. En ovanligt varm sådan måste jag tillstå. Det blåste lite bistert, men det hör nästan till att det ska vara svårt att få lågorna att ta sig på gravljusen. Sönerna och jag besökte som vanligt min mormors grav och tände ett ljus och la ner en liten krans. För ett par år sedan när vi var där lyckades vi ta slut på en hel ask tändstickor (vådan av att vara icke- rökare - man äger ingen tändare) utan att få eld på veken. Lätt frustrerad och på väg att ge upp dök plötsligt min ena moster; dessbättre, åtminstone vid detta tillfälle, rökare, så med hjälp av hennes tändare lyckades vi tända både vårt och hennes ljus. Då, för sju år sedan, var det bara mormors grav vi behövde besöka. Nu är det tyvärr så många fler vi har att minnas en dag som denna. Anders och pappa ligger båda i minneslunden på Norra kyrkogården i Lund. En väldigt kontemplativ och vacker plats. Vi hade med oss tre ljus idag; ett vardera till pappa och Anders och ett till en mycket saknad vän som ligger begravd lite för långt bort för ett fysiskt besök. Hon finns dock ständigt i mina tankar och jag för nästan dagligen långa samtal med henne. Jag får inga svar, men det är en tröst att åtminstone inbilla sig att hon lyssnar. När vi besöker Norra kyrkogården och jag ser mina söner gör det så ont i hjärtat. Jag tycker det är jobbigt att vara utan pappa och förstår hur mycket värre det måste vara för dem; att så unga få en del av sin grundtrygghet undanryckt och se hela livet omkullkastas långt innan det borde hända. För två år sedan, när vi för första gången besökte Norra kyrkogården med anledning av Anders, var båda sönerna pojkar. Idag är de unga, ansvarstagande män, med erfarenheter av livets nyckfulla vändning som jag önskar att jag hade kunnat förskona dem. Tankarna är många en sådan här dag.
Kvällens avsnitt av "Så mycket bättre" passade utmärkt en dag som denna. Eva Dahlgren har varit en av mina stora svenska idoler sedan jag hörde henne första gången i slutet av 70-talet. Hon är en gudabenådad låtskrivare och hennes "Ängeln i rummet" ger mig rysningar. Den spelades på Anna Lindhs begravning och på min svågers - en text som går rakt in i hjärtat och slår an på hoppets och sorgens strängar. Det är väl då musik är som bäst - när den lyckas beröra på djupet. Och det är kanske det som gör att musiken finns kvar som ett minnesmärke inristat i kroppen. Musik är så förknippat med minnen och musik spelat på begravningar glömmer jag sällan. Det räcker att höra de första anslagen till Ave Maria, Nessum Dorma eller Leaving on a jetplane för att jag ska börja gråta ...
Denna minnenas dag är över. Vissa väljer att fira med Halloweenfest - helt fel kväll för det tycker jag. Själv ska jag gå och lägga mig och skänker en tacksamhetens tanke till dem som inte längre är bland oss, men som skänkt oss sin tid på jorden och gett oss minnen att vårda.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar