I dag har jag varit på Svensk Bilprovning - ett besök jag bävat för i flera veckor. Så här i efterhand kan man ju fråga sig varför. De utför ett jobb, jag tycker det är jättebra att bilens status undersöks av någon som förstår sig på det (mina kunskaper inskränks till att tanka och fylla på spolarvätska... och jag förväntas göra en yttre kontroll av bilen med sonen inför hans i tid närliggande uppkörning - inte så mycket för hans skull som för min, som han så tjusigt uttryckte det), men blotta tanken på att köra dit får mig illamående. Säkert förknippat med att det alltid var min man som utförde det... Dagens besiktningspersonal var två unga killar, någonstans mellan 25 och 30 och jag kom på mig själv att fundera över om de ens hade körkort och vad de små pojkarna kunde ha hunnit med för utbildning. Tantvarning, eller? Man kan ju hoppas - i dag är ju tanten hetare än någonsin. Tänk att för en gång skull vara delaktig i en trend!
Tant har ju en negativ klang, men det är väl bra om man kan få bort den stämpeln. När mina barn var små njöt jag varje gång vi var inne i en butik och jag fick tillfälle att säga "fråga tanten" eller ge den till tanten". Sådan var jag - då på den tiden alltså...
Allvarligt talat har jag funderat en del på varför jag har blivit räddare med åren. När jag var 22 år åkte jag på Autobahn i 180 km/tim i skyfall (det stod flera centimeter vatten på vägbanan) för att vi skulle hinna med en tidigare färja från Travemünde. Hemlängtan och dårskap kan gå hand i hand.
Första gången jag skulle åka hem från Doha; för att tenta och förnya mitt visum, så åkte jag via Amman i Jordanien. Jag var 23 år, inte någon van resenär och flygplatsen i Amman är som de flesta flygplatser i arabvärlden: fylld med små komplexfyllda, testosteronstinna (nu föreslås Konstantinopel och Pater Noster - ???) kulmagar med en laddad kulspruta nonchalant hängande över bröstet. Jag var transferpassagerare, ensamresande och som sagt ganska ung och naiv. I gaten ombads jag att tömma mitt handbagage och jag hade många kilo övervikt i det kan jag berätta, men eftersom jag var transfer kunde de ju inte göra så mycket åt det. Killen som stod i andra änden av bandet fick syn på ett rör med en flaska whiskey som jag hade med hem. Han stod och vägde den i handen och tittade utmanande på mig, som för att kolla om jag skulle våga göra något. Definitivt fel taktik att använda i en strid mot mig! Jag packade lugnt ner mina saker och vände mig sedan mot honom med handen demonstrativt utsträckt för att ta tillbaka flaskan. I stället för att ge mig den, så började han att leka med sin kulspruta och då tog jag resolut ett steg mot honom och ryckte flaskan ur hans hand. Han blev totalt överrumplad och inte blev det bättre när jag "råkade" smälla till honom ganska ordentligt med min väska... En dansk man som stod bakom mig i kön gled upp vid min sida och sa att han tyckte det var tufft gjort av mig, men kanske dumt eftersom vi skulle bli sittande ett tag då det pågick felsökning i det plan som skulle ta oss till Köpenhamn. Dansken vek inte från min sida och jag vet inte om det hade någon betydelse, men det hände inget mer i alla fall. Tur det för då hade jag väl fortfarande suttit fast i en jordansk fängelsehåla!
Första advent stormade bokstavligen in i mitt liv i år! Det tog i så pass i stormbyarna på kvällen att det inte bara riste i hela huset, utan till och med min säng skakade. Undrar vems hand det var som vaggade mig till sömns? Sömn och sömn - en överskattad fritidsysselsättning tycker jag ;-). Den planerade julskyltningen blev ett långpass i fåtöljen med först Lars Kepler Eldvittnet och sedan Jonathan Tropper Sju jävligt långa dagar. Den förstnämnda ruggigt spännande och den sistnämnde tragikomisk. Väl värda att läsa båda två!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar