Året som gick i kulturens och kul turers tecken - 2024

Det känns otroligt att vi redan är tre veckor in på det nya året! Mentalt är jag nog fortfarande kvar någonstans vid påsk 2024, så det är kanske tur att jag envisas med att hålla fast vid en hederlig kalender där man för anteckningar med penna. Ja! Du läste helt rätt. Jag har kalender och papper, men använder även min Outlook- kalender. De är egentligen spegelbilder av varann, men jag har alltid behövt skriva för hand för att minnas saker. Och för att min hjärna - kalla mig gammalmodig - harmonierar bättre med en penna än med ett tangentbord. Det är något som händer med synapserna resa genom nervbanorna helt enkelt.  

Även om det kanske verkade så, om du läste mitt förra inlägg, att hela 2024 var ett år av skam, ilska och ruvande på hämnd (jag är skorpion, självklart ruvar jag på hämnd, det ljuvaste som finns...) så ser jag i min kalender att så var det inte alls. Året var så mycket mer! Så många positiva, energigivande och härliga upplevelser i form av middagar, after works (är jag bra på after works eller?!), resor, teatrar, konserter och utställningar. Året startade med en tripp till Stockholm för att gå på Oscarsteatern och titta på Änglagård. Vilken fantastisk föreställning! Som alltid levererade kungliga huvudstaden med fina promenader och god mat. Den här gången besökte vi ART, som varmt kan rekommenderas. Underbar lokal, om än lite bulkig, med superbra service och förvånansvärt humana priser. Vi hann knappt hem från Stockholm förrän det var dags för Nöjesteatern i Malmö och "De´e´de´här vi kallar kärlek". Maj Gadd! Vilken upplevelse. Vi hade dessutom Lasse Holm himself i publiken, så kanske de gav lite extra på scenen av den anledningen. Februari, denna korta, men ändå så långa månad, hade vi också en efterlängtad föreställning inbokad. Även denna gång i Malmö; på Malmö Arena. HAIR! Som jag älskade filmen och musiken. Sååå himla besviken jag var på föreställningen. En psykedelisk slamrig totalt osammanhängande happening! Och jag var inte ensam om att tycka det. En del av publiken reste sig och gick redan under första halvan, andra försvann i pausen. Om jag ska utse 2024 års kalkon på scen så blir det utan konkurrens HAIR. Nu räcker det väl?! Nope! Fantastiska Next to Normal på Malmö Opera med Oscar Pierrou Lindén, Anreas Weise och Åsa Fång i huvudrollerna. Shirley Valentine på Lunds Stadsteater, enkvinnoshow med underbara Maria Lundquist. Klas Hellberg "Att leva innan man dör" och Henrik Schyffert "Forever" dessa var också på Lunds Stadsteater. Det tar aldrig slut när jag börjar kontrollera vad jag egentligen har varit med om på olika scener under förra året! Jag hade förmånen att få fribiljetter till genrepet av Death and the Maiden på Malmö Opera och det var lite extra roligt för den uppsättningen hade nog gått mig förbi annars. I höstas styrdes kosan till Göteborg och Rondo för att titta på "A Show Larger Than Life", och självklart långa promenader, god mat och ett besök på Lisebergs Halloweenutställning. Men hörni! Vi är inte i hamn än! Så klart missades inte Joyride! En helt underbar föreställning på Malmö Opera. Den går fortfarande så du kan alltid hoppas på återbud... Scenåret avslutades med en stämningsfull julkonsert med Lunds Studentsångare i vackra Allhelgonakyrkan i Lund.

En del biobesök har också hunnits med. Tyvärr har den illustra och mycket exklusiva filmklubben BOV varit väldigt inaktiv under 2024. Vi såg Bastarden med Mads Mikkelsen och sedan blev det inte så mycket mer. Nya tag 2025! Trots det har det blivit en och annan film: Filmen om Karl P Dal - kan man så klart inte missa om man tillhör min generation och är skåning, Möte i Rom med en av mina favoriter Rolf Lassgård, En doft av kärlek - POT AU FEU, vem kan motstå fransk film och mat?! Sommartider - att få historien bakom Gyllene tider var mer intressant än vad jag trodde det skulle vara och vilka duktiga skådespelare! Sista filmen, passande nog dagen före nyårsafton, blev Gula Änkan en mycket sevärd film om en stark kvinna, som mot alla odds och tidens fördomar lyckades producera en champagne som står sig än idag.

Så här på pränt är det konstigt att jag har hunnit arbeta under 2024, men det har jag. Som vanligt när det gäller mig och min arbetsgivare så hade vi delade meningar om mitt uppdrag och min titel. Jag fick ge mig eftersom jag inte hade lust att bli uppsagd. Visst låter det som utpressning? Ny chef och med det nytt innehåll i mina arbetsuppgifter så slutet blev trots allt bra. Dessutom är det faktiskt riktigt skönt att vara del av en arbetsgrupp och inte endast solospela.

En f d kollega och god vän förlorade kampen mot vedervärdiga sjukdomen ALS, så tyvärr blev det en begravning även 2024. Många deltagare i en ljus och vacker ceremoni i St Olofs kapell. Min pappa och man hade också sina begravningsceremonier där så det är alltid extra känslosamt att vara där. En hel del av kolleger från min gamla arbetsplats dök upp; vissa återsåg jag med glädje, många hade jag helst sluppit. 

Förutom mina inrikes hotellbesök i Stockholm och Göteborg så har jag så klart även rest längre bort. Men vet ni vad? Det sparar jag till ett annat inlägg för annars dör ni säkert tråkdöden av all text. 

Hasta la vista!

Här kommer jag och pockar på er uppmärksamhet

Hello! Is it me you're looking for? Frågan känns i allra högsta grad befogad efter denna långa paus från bloggandet. För att inte tala om den "evighet" det tog att lyckas med att logga in igen. Lösenordet hade jag koll på, men uppenbarligen inte vilken e-postadress jag använt. Men hörni! Nu tänker jag att jag är tillbaka! En röst i hopplösheten, glädjen, ovissheten, kärleken - livet helt enkelt. För det är ju det vi alla kan relatera till: livet. Den begränsade tid vi har på jorden med vår påse som ska fyllas varje dag. Helst av meningsfullhet, men alla vi som har några årsringar vet att det kommer toppar och dalar under dessa dagar. Personligen känner jag att jag är i en mindre positiv fas. Alla känner väl till den där sju års- cykeln?

Först tänkte jag att jag skulle göra min sedvanliga uppdatering av året som gått, men insåg att det inte bara är bloggen som varit bottenprioriterad, utan även överförande av bilder till datorn. För att inte riskera att det bara blev bilderna som hamnade i datorn så startar jag med något helt annat. Då kan ju årskrönikan 2024 kännas som en liten teaser i cyberrymden. Ni märker kanske att även om mycket känns motigt så har min hybris inte avtagit. Skönt med något konstant i vår oroliga värld.

Var ska jag börja? Jag har sedan min man dog 2009 arbetat oerhört med mig själv. Att bli någon utan att ha någon att förlita mig på, hitta mig själv och vad jag vill med livet efter många år i tvåsamhet, jobba med tillit till andra människor, att kunna be om hjälp (det är fortfarande en stor svaghet...) och slutligen att våga vara i en tvåsamhet igen. Ensamhet i sig har aldrig varit något problem för mig. Det kan kanske bero på att det var en lyx att få vara ensam när jag växte upp med tre småsyskon och en mamma som var dagmamma. Personligen föredrar jag ensamhet framför att vara ensam i en tvåsamhet. För att göra en lång historia kort så har jag blivit ghostad - kan ändå kännas lite coolt vid min ålder. Ganska mycket fattigare, men värst är att min tillit till andra människor åter igen har fått sig en törn och att jag skäms så jäkla mycket över hur korkad jag har varit. Till mitt försvar jag såg det inte komma. Att lägga till naiv på mitt cv känns inte jättebra. Nu finns det säkert någon som tycker synd om motparten. Varsågod! Personligen har jag beslutat mig för att gå med huvudet högt, berätta för de som undrar och absolut inte ta på mig någon skuld. Jag har inte gjort något fel. Och vet du vad? Jag nämner inga namn!

Alla dessa offerkoftor som tycks finnas i min omgivning håller på att kväva mig. Är det bara jag eller har ni också märkt vilket litet intresse det finns om någon annan än egot när man pratar med folk? Fråga hur någon mår - min erfarenhet är att om man ska få en syl i vädret får man nästan vara oförskämd och bryta utläggningarna om den andres hälsa, arbete, planer osv. Låter man bli att avbryta kanske man kan få en fråga om hur är det själv, efter en timme... 2025 ska definitivt bli året när energitjuvarna ska försvinn ur mitt liv och offerkoftorna repas upp. För visst är det otroligt egoistiskt att andras välbefinnande ständigt ska prioriteras framför ens eget? 

Klimakteriet! Jag känner att jag måste få till några rader om det också. Klimakteriet har inte varit snällt mot denna kropp, varken psykiskt eller fysiskt. Ålderskrämpor är naturligt, men att man kan lägga på sig så många kilon fast man tycker att man lever som vanligt. Eller vänta...det är väl det som gått upp för mig nu. Man kan inte leva som tidigare när östrogenet minskar i kroppen. Precis allting verkar stressa de små cellerna - konditionsträna inte, utan styrketräna, sov ordentligt, äta mycket protein under första halvan av dagen. Jag har som ni ser läst på, men det hjälper ju inte. Lyckan att sakna helkroppsspegel har aldrig varit större än nu. Och att behöva glasögon i vissa lägen. Kanske nedsatt syn är det absolut bästa ålderstecknet. Det eländiga förfallet får en mer shabby chic look. 

När jag läser genom det jag skriver känns det som mitt liv är kanat av elände, men så är det inte alls. Det händer hela tiden något som är positivt och framåtskridande. Om tre veckor åker jag till exempel tillbaka till Dublin! Ljus finns överallt. Det gäller bara att öppna rätt dörr när man vaknar på morgonen. För mig handlar det mesta om att hantera ilska, skam och besvikelse så att jag inte hamnar i bitterhet. Bitterhet kan vara en av de värsta känslorna som finns - den äter upp både den som är bitter och omgivningen. 

Jag vet, trots att mycket just nu känns hopplöst, att ovan molnen är himlen alltid blå!

En upplevelse av ett tidigare liv

Jag kan ärligt säga att tiden rusar i turbofart. Snart är även mars slut och jag tycker inte att jag hinner med någonting mer än att jobba och sova. Jag vet att jag har lika många timmar som alla andra, men jag tycks ha tappat effektivitet, engagemang och lust. Har ingen aning om hur jag ska få grepp om det heller. Vanmakt är nog den känslan som ligger närmast tillhands. Det är nedbrytande att bara trampa runt i kvicksand och att ständigt gå med känslan att inte nå riktigt fram. Någonstans inom mig hoppas jag att det är min vanliga vårdeppighet och allergin som ligger bakom att det mesta känns hopplöst för tillfället. Jag har massor av roligheter inbokat framöver så det är inget sådant, utan bara en allmän känsla av trötthet, oduglighet och allmän tristess över åldrandet (för vilket jag är tacksam varje dag jag får vara med). Så här på pränt låter jag inte riktigt klok.

Snygg övergång, om jag får säga det själv, till det jag egentligen tänkte dela med mig av. Jag gör detta med vetskap om att jag säkert kan bli dumförklarad, sägas ha för stor fantasi eller att jag har drömt, men strunt samma. För vet du vad?! Jag var där och vet exakt hur det kändes i min kropp. Som jag nämnt tidigare är jag en analytisk och logisk naturvetare, som  principiellt inte tror på övernaturligheter och liknande. Jag lever också efter devisen att principer är till för att brytas. Tror också att jag har nämnt att jag varit med om en hel del oförklarliga händelser i mitt liv och att jag går på kurs för att våga öppna upp det undermedvetna med hjälp av bland annat meditation och avslappning. Den här resan i mitt inre är enormt nyttig och har gett mig verktyg att till exempel kunna sova djupt, drömma och släppa på den inre stressen som har en tendens att kunna styra mitt liv om den får utrymme och tillfälle. Nu till själva händelsen och jag vill betona att jag vet inte själv om det är rena rama fantasin eller om det verkligen var så att jag lyckats återuppleva ett före detta liv. Jag har varit med om en regression - att genom lätt hypnos förflyttas till ett gigantiskt bibliotek. Biblioteket i sig var gigantiskt, dammigt (som allergisk mot gammalt bokdamm kan jag intyga det) och alldeles tyst. Första uppgiften var att be att få ut sin egen bok där min själs alla liv finns. Min bok landade framför mig på ett gammalt skrivbord i ek och jag hann bara lägga handen på boken... Swoosh, så åkte jag i oerhörd hastighet genom en ljustunnel och landade på en vilt galopperande häst. Jag är medveten om vad jag gjorde i nutid där jag satt på min stol: att jag hela tiden rörde på händerna och att ögonlocken fladdrade. Samtidigt befann jag mig på ett slagfält, jag kände lukten av krut, hörde skrik, såg soldater slås ner med svärd, kände vinddraget från andra hästar som passerade i vild galopp och allt visades i svartvitt. Det kändes som det var länge sedan och jag vet inte heller var detta slag utkämpade sig. Plötsligt fick jag oerhört ont i bröstet och föll. Det sista jag mindes var att hästen föll över mig och att jag plötsligt såg mig själv uppifrån. När jag räknades tillbaka till nutid var jag helt energilös och uppfylld av en märklig känsla av att jag faktisk varit med om detta. Att mitt undermedvetna  kunde minnas händelsen. För mig var detta en reell känsla av att det faktiskt hände. Precis som jag ofta kan känna en aversion, rädsla, samhörighet eller någon annan känsla vid ett möte med en människa. Någonstans tror jag, mot min vilja, att våra själar lever vidare i de konstellationer och på de nivåer vi måste klara av för att gå vidare. Flummigt? Jag är djupt medveten om det, men kan samtidigt inte bortse från vad jag var med om under min regression. Nu ska jag bara bli medveten om vad denna tidigare liv upplevelse ska lära mig. Jag kan också tillägga att det inte var obehagligt på något sätt. Energiförlusten var temporär och efteråt kände jag mig uppfylld av en insikt - inget religiöst dravel, utan mer ett konstaterande av ett simpelt "Aha, är det så det hänger ihop". Om jag kommer prova igen? Definitivt!

Mitt 2023 i kulturens tecken

 ...så har det passerat ytterligare dagar (veckor) utan att det har uppdaterats på bloggen. Ibland önskar jag faktiskt att Luther ville återvända, för uppenbarligen behöver jag någon som sparkar igång mig lite då och då. Det är stressande att tiden bara rusar och att jag står kvar på perrongen medan det ena tåget efter det andra visslar förbi. Det där med att livet har sin begränsning blir tydligare och tydligare ju äldre man blir. 

Nu ska jag inte fördjupa mig i något filosofiskt navelskåderi, utan gripa mig an dagens ämne: mitt kulturår 2023. Jag hade en känsla av att det inte hände så mycket mer än elände förra året, men efter att ha gjort en sammanställning av filmer och föreställningar som jag har sett fåt jag nog revidera det påståendet.

Vi startade ut hårt med biobesök och reda efter årets första två filmer kändes det som att det inte var någon idé att gå på fler biobesök. The Banshees of Inisherin och Aftersun gjorde så djupa intryck på mig och får mig fortfarande att reflektera över hur vi människor hanterar våra inre demoner i dessa tider där det yttre tar alldeles för stor plats. Något är definitivt galet när kvinnor +50 sprutar ansiktet fullt med botox och tror/hoppas att det ska få omgivningen att tro att de inte är en dag äldre än 30 år. Sorgligt och patetiskt tycker jag. Efter dessa fantastiska filmer tog vi en liten andningspaus innan vi kastade oss över The Whale. Även det en fantastisk skildring om ensamhet, relationsproblem, behov av att få förlåtelse och förståelse för att gå vidare eller finna ro till avslut. Grät och grät. Det tycks ha varit gråt, lidande och relationer som varit den sammanhållande punkten för årets filmer. I Andra akten spelade Rolf Lassgård (en av mina  favoritskådespelare) mot Lena Olin (som tyvärr har hamnat i botoxträsket). Rörande kärleksfilm som hade kunnat bli ett pekoral om det varit andra skådespelare. Ännu en irländsk film hade premiär: Den tysta flickan. Wow! Utspelar sig på irländska landsbygden och man talar gaeliska, vilket är helt obegripligt. Även den oerhört sevärd. Under hösten hade både Barbie och Oppenheimer premiär - på samma dag om jag inte minns fel. För egen del blev det Oppenheimer, som även den var oerhört intressant och välspelad. Barbie såg jag på någon streamingtjänst och sov bort halva filmen, så den var nog inte riktigt i min smak. En liten charmfull bagatell dök upp i biotablån och eftersom ordet Irland var med så var vi Irlandälskare så klart tvungna att se The Miracle Club. som sagt, en bagatell som roade för stunden, men som inte lämnat något större avtryck. Sista film för 2023 blev Hammarskjöld. Kan erkänna att jag blev lite förälskad i Mikael Persbrandt som jag tycker gör en väldigt bra tolkning av Hammarskjöld som person. Väldigt intressant att få repeterat Kongokrisen och hur Hammarskjöld genom ett bevåg försökte avstyra det som hände. 

Det känns som det blir svårt att hitta lika många bra filmer 2024. De som jag hittills har sett presenteras har inte riktigt tilltalat mig, men året är ungt och mycket kan hända!

Sedan har vi ju allt det andra - teater och konserter: Chess in Konsert, Weeping Willows, Everybody´s Talking About Jamie, Weeping Willows (igen!) och Lisa Nilssons Julkonsert och Vinterkväll med Peter Jöback. När det gäller detta område har året startat superbt med Änglagård på Oscarsteatern i Stockholm förra helgen och De e de här vi kallar kärlek på Nöjesteatern i Malmö igår. Biljetter finns redan till HAIR, Next to Normal och Joyride. Jag är inte ett dugg orolig för att listan inte kommer att fyllas på!

Förutom detta har jag läst strax över 100 böcker och är med i två bokklubbar där jag, som läser både fort och mycket, tvingas att gå utanför min egen comfort zone och läsa sådant som andra tycker att jag ska läsa. Inte lätt när man gillar att bestämma..

Under 2023 har jag också påbörjat en kurs för att komma i kontakt med mitt inre, våga släppa på min kontroll (som kan vara oerhört påfrestande och tillbakahållande) och försöka hitta tillbaka till min kreativitet. Det går framåt, sakta och med väldigt små tvivlande steg. Kursen fortsätter under våren 2024 och jag har som mål att verkligen våga ta mig an sinnevärlden och kasta mig ut i det okända. Vi får se om jag lyckas hitta vägen ut ur min inre tunnel (och då menar jag inte tarmarna...)

2023 - ett skitår, men ändå extra allt

 Så kon vintern till Skåne. I sedvanlig ordning blåste det rejält, snön lade sig i drivor på vägarna, åkrarna i princip snöfria och folk uppåt landet gnäller om att skåningar inte kan köra bil när det kommer lite snö. Må så vara, men jag vågar påstå att det är få av "norrlänningarna bosatta norr om åsen" som har varit med om en skånsk snöstorm! Jag hade en chef från Stockholm en gång som alltid cyklade mellan Malmö och Lund. Vi talade vid något tillfälle om hur det kunde se ut på de skånska vägarna när det blev snö - för som alla vet är det inte bara snö utan det är nästan alltid förenat med rejäla vindar - och anledningen vara att det hade utlovats snö dagen därpå med sedvanlig varning. Småskrockande och med huvudskakningar lämnade han oss och gick in på sitt kontor. Dagen därpå gick större delen av morgonen utan att han dök upp eller hörde av sig. Vid 11- snåret kom han. Genomfrusen och snötäckt. Joråsåatt! Han hade tittat ut genom sitt fönster i Malmö, noterat att det inte var någon snö (säkert dumförklarade han sin personal också) och satte sig på cykeln. Strax efter Burlöv tog det stopp. Snön låg i drivor och han blev tvungen att bära sin cykel innan han kom in i någorlunda lä i Lund. Skadeglad? Jajamän!

Men nu var det inte anekdoter från förr som ska avhandlas utan året som gick. Sammanfattningsvis kan man väl säga att 2023 var ett skitår. Kriget i Ukraina fortsatte och än syns det inget slut på Rysslands skövling. Rysslands hot mot resten av Europa skapar ju inte någon direkt känsla av trygghet och lugn. Det är kanske inte helt orimligt att Ryssland har startat detta som en skenmanöver för att västvärlden ska urholka sina militära depåer och på så sätt bli en "Sitting Duck". Galningarna i Turkiet och Ungern som spelar ett högt spel med Sveriges Nato-ansökan. Hur kunde den svenska regeringen börja köpslå med rysskompisen i Ankara? Varför åker man till Turkiet på semester? En militärdiktatur som struntar i mänskliga rättigheter, förtrycker sitt eget folk och styrs av en maktfullkomlig galning. Argumentet att det är billigt att turista där köper jag inte! Både Ungern och Turkiet borde kastas ut från EU och Nato, men jag förstår varför det inte kommer att ske trots att det är så uppenbart att de är lakejer åt andra mindre nogräknade despoter. Den svenska inflationen gjorde inte livet enklare. Rusande matpriser, räntor och en helt stängd bostadsmarknad. Våra boräntor har varit alldeles för låga och alldeles för många har lån långt över sina inkomster och de har naturligtvis problem i nuläget. Själv är jag glad att jag inte är så högt belånad, inte tänker/måste sälja och bara har mig själv att köpa mat till. Men visst har det synts på kontot! Kompensationen för de skyhöga elräkningarna för oss i Skåne var välkommen, men täckte så klart inte hela kostnadsökningen. Det gjorde definitivt inte 2023 års lönerevision heller...

Trots allt elände måste man ju leva också och våga ha framtidstro, känna hopp, glädje och förväntan. I slutet av mars styrdes kosan till Dublin. Som alltid bodde vi på Arlington Hotel. Som alltid var det en känsla av att komma hem. Det kändes som man hade återhämtat sig en del efter nedstängningen efter covid. Den här gången var vi oerhört våghalsiga och tog tåget till den lilla badorten Howth. Tänk att Dublin Central har legat 15 minuters promenad från hotellet hela tiden! Väldigt smidigt och billigt att åka tåg på Irland, så det rekommenderas. Howth kan nog liknas vid hur Båstad var, innan bratsen från "stan" tog över.

Det blev en konstrunda på Österlen under påsken med goda vänner. Vi hade en egen chaufför som körde runt oss och vi mådde som prinsessor med vårt bubbel i baksätet. En mycket trevlig dag även om vädret inte riktigt var på vår sida. I maj tog vi vår årliga sväng till kyrkogården i Laholm för att hälsa på Tinny. Hon fick sin sedvanliga öl och vi höll vårt vanliga tal om hur ofattbart snabbt tiden har gått och hur hon fortfarande fattas oss. Vi ändrade lite på vårt koncept den här gången eftersom saluhallen i Höganäs har stängt och den som skulle sköta kartläsningen missade avfarten till det tänkta lunchstället. I stället för Arild hamnade vi på Restaurang Tegel i Rydebäck. En mycket trevlig överraskning - god mat, trevlig personal och vackert läge. Ett ställe att återkomma till. Kanske en övernattning med väninnorna?

1 juli fick jag en ny titel och nya arbetsuppgifter. Blev jag av med några gamla? Nä. Alltid samma historia. Att vara högpresterande lönar sig inte. Allra minst vid lönerevision när huvudargumentet är att "du presterar redan så högt så det är ju svårt för dig att lyfta dig ytterligare". Så mycket bättre med andra ord att vara lågbegåvad för klarar du att gå och tugga tuggummi samtidigt har du nått en milstolpe i livet. Semestern kom. Lika efterlängtad som alltid. Lika många planerade storverk som inte blev av, som vanligt. Vad som blev av är en resa till Skottland och Highlands. Bussresa, vilket var första gången för mig. Mina fördomar fick jag inte bekräftade utan det var väldigt trevligt. Ett par personer att irritera sig på - vore konstigt om det inte fanns någon på en full buss - men i det stora hela var det trevliga medresenärer där man skötte sin egen business. Vår guide var oerhört påläst och en frisk fläkt precis som vår inhemska chaufför, John. Han tog oss till ställen som låg utanför den tänkta rutten och berättade galna historier längs vägen. Och Skottland?! Vilket vackert land! Totalt obegripligt språk när de inte ansträngde sig, men väldigt vänliga människor. Edinburgh är en oerhört vacker stad med intressant historia så dit tänker jag återvända. Tror jag har levt tidigare liv på öar i Nordatlanten - vad annat kan förklara denna fascination och dragning till det karga och ibland ogästvänliga?

Det har verkligen tagit på budgeten att vara på resande fot 2023. Svenska kronan har inte hävdat sig så bra gentemot andra valutor om man säger så. Som tur är har det ju inte drabbat någon fattig! Efter Skottland var jag hemma ett par dagar och sedan styrde jag kosan söderut. Till Galicien i nordvästra Spanien. Min väninna hade fått hyra ett hus i Cangas av sina vänner. En liten by som inte gjorde mycket väsen av mig. Många små pittoreska restauranger med god mat piggade upp tillvaron. Närmsta stad, Vigo, nådde man enklast med båt. Precis som i Portugal var Vigo en stad belägen på kullar. Allting gick spikrakt uppåt. I +30 är det inte en enkel liten promenad...och när vi dessutom gick ett par kilometer fel i vårt letande efter Primark var irritationen topp. Som tur var fanns det ett bra ställe med air condition och kall öl när vi väl hittade rätt. Så irritationen gick över och shoppingen tog vid. Både irländare och skottar har satt sin prägel på Galicien under vikingatiden så man kan säga att cirkeln slöts i augusti. Vad som inte kändes riktigt bra med Galicien var befolkningens ovilja att prata något annat än spanska. Det var tydligt att man inte var van vid turister utanför den inhemska. På vägen hem stannade vi i Porto. Ett härligt återseende av den gamla bedagade, men oerhört charmiga staden. Skillnaden på hur man ser på turister var stor. Vår taxichaufför kunde egentligen bara portugisiska, men vi gjorde oss förstådda ändå. Min teori är att det beror på att vi vet att våra språk är internationellt små (om de bortser från Brasilien) och att vi därför är vana att försöka förstå motparten med alla fraser man kan på olika språk, kropps-, och teckenspråk samt god vilja.

Nu är det väl ändå nog med alla frivoliteter?! Nä. Inte alls! Min syster och jag hade en välbehövlig övernattning på Ystad Saltsjöbad i oktober. God mat, gott att dricka och trevligt sällskap toppat med lite varma bad. Så mycket mer behövs inte för att väcka livsandarna en grå och blåsig hösthelg.

Första helgen i december var det dags igen. Ännu en utlandsresa. Ännu en bussresa. Denna gång hägrade julmarknader i Berlin. För min del var det första besöket i Berlin och det gav mersmak. Mys, shopping, god mat, god öl och fina samtal startade julmånaden. Tyskarna kan det där med julmarknader även om det kändes lite humoristiskt att den julmarknad som föll mig mest i smaken var den skandinaviska lite hipsterinspirerade. I och för sig kan det också bero på att vi lyckades få något varmt att dricka med en liten schüss, och att man kunde röra sig lite som man själv ville och inte bara stångas med i en folkmassa. Om jag vill vallas runt i en fårskock kan jag besöka Tivoli i Köpenhamn under deras julmarknad - det är bland det värsta jag har varit med om! Förutom julmarknader fick vi en guidad tur i Berlin med många historiska nerslag. Det är verkligen en av de stora vinsterna att resa med buss: pålästa guider!

Inser att mitt 2023 känns på skrytnivå när jag ser att jag rest så mycket trots att det är lågkonjunktur. På min lista som ligger sidan om mig ser jag alla mina biobesök och teater, och musik föreställningar som jag varit på under 2023. Egentligen är jag nog ruinerad. Lycklig, men bankrutt! De kulturella händelserna sparar jag till ett kommande inlägg. 

Det var ju tusan vad tiden rinner iväg

Tittar in en stund för att visa att jag fortfarande existerar! Long time och så vidare. Hösten försvann verkligen i raketfart. Inte ens november som alltid känns oändligt lång och mörk gjorde något deprimerande intryck. Det har varit en otroligt händelserik höst med en massa kulturupplevelser, middagar och after works med vänner. Hur klarar man sig utan sina vänner? För mig är de, utöver min familj som alltid är viktigast, min livlina, inspiration och energikick. Eftersom jag tänker försöka få till min sedvanliga nyårsrapport så fördjupar jag mig inte i vad som har hänt utan konstaterar bara att.

Julen kom och försvann. För första gången på sisådär 27 år var det inte jag som stod för julafton. En märklig känsla. Vad gör man på förmiddagen den 24 december om man inte behöver stressa för att få fram julbord och  varm glögg till kl. 12? Det fick jag erfara i år. Man har eoner av tid att studera TV-tablån och inse att ingenting känns direkt lockande. Det saknas ro att sätta sig med en bok eftersom hjärnan är inställd på att det ska vara stressigt på julaftons förmiddag. Alla julkapparna var rimmade från lillejulafton. Det var en högst märklig känsla att vara totalt ledig från alla måsten. Julafton firades hos äldste sonen med familj och väl på plats kom känslan av julefrid snabbt. Vi hade en helt underbar julafton (tyckte jag) med god mat och dryck, en massa mys och glada barn. Och, det får erkännas, det var skönt att vandra hem i den mörka, tysta vinternatten och när jag väl kom innanför dörren insåg jag ytterligare en fördel: att slippa ta hand om allt efteråt! Ni vet, sortera julpapper, snören, emballage, flaskor, burkar, förpackningar av allehanda slag, pant och ickepant. Personlig win-win helt enkelt. Och ett upplägg att vänja sig vid...

Juldagen firades sedvanligt hos mig. Ingen julmat och kravlöst för alla utom undertecknad. De minsta fick julklappar och ögonen tindrade i takt med julgransljusen. Annandagen ägnades åt egentid - eller som vissa kallar det: kvalitetstid med mig själv. I mitt fall handlar det om en förhoppning att "inte gå upp", d v s gå i pyjamas, vara asocial och inte göra något vettigt på hela dagen. Det gick ganska bra. Jag startade ut hårt med att tömma diskmaskinen, sortera alla olika förpackningar och kasta, ingen större uppgift med tanke på att det är cirka 10 meter till sopkärlen. Strax före 11 började otåligheten krypa i mig så jag bytte om från pyjamas till träningskläder och tog en sväng på 7 km. Redan i början hade jag tur och gick på Helle så vi promenerade i rask takt och pratade om livet i stort och smått. Härlig energikick! Efter dusch blev det pyjamasen igen, lunch och sedan bingeade jag Three Women på svtplay. Annorlunda serie, men den hade något som fängslade mig - förutom de heta sexscenerna (ha! ha! ha!). 

För första gången någonsin tror jag så har jag lyckats genomföra en hel julhelg utan att hamna i det stora mörka vemodet. En del av mig vill analysera och gå på djupet med varför och vad som är annorlunda med alla mina tidigare jular, men jag försöker få delen som tycker "Bra där!" att vinna. erfarenhetsmässigt vet jag att det sällan kommer något bra ut när jag tittar för djupt inom mig. Där finns så mycket mörker och sorg. Om det nu är så, som jag verkligen hoppas, att det är ljuset som tar för sig så ska det få fortsätta med det! På tal om ljus så skiner solen så jag ska passa på och ge mig ut på en liten promenad till biblioteket.

Jag har lovat mig själv att starta ett skrivprojekt före slutet av 2023 och nu börjar det brinna i knutarna, så när jag har varit på biblioteket så ska jag skriva. Vad det handlar om? Tja. Man kan väl enkelt sammanfatta det som mina minnen av en familj som inte längre finns, men som jag vill ska leva kvar hos mina söner och deras barn. Någonstans skaver det inom mig att jag är en minnesbärare och den enda som kan återge berättelserna, skapa sammanhang och förhoppningsvis ge förklaringar till några varför.

 

Återvändare i blogglivet

Efter en helt fantastisk sommar har jag varit tillbaka på jobbet i drygt sex veckor. Och den tillbakagången har varit en rejäl rivstart! Ny titel och nytt uppdrag innebär många timmar i olika projektmöten och avstämningar. Förutom mötestiden ska jag hinna med mitt tidigare uppdrag inom utbildningsdelen året ut. Efter semestern har mitt liv i princip varit jobba, sova och "javisst ja jag behöver visst äta också". Men jag klagar inte! Jag älskar att ha många järn på elden och presterar bäst under stress. Just nu är jag så himla glad att jag varit bakom tapeten i några år och lärt mig att lyssna på min kropp. Att låta hjärnan vila mellan varven är nödvändigt för att orka. Tyvärr har den ack så viktiga motionen fått stå tillbaka och det känns inte alls bra. Min ene son lånade min badrumsvåg för sisådär 1,5 - 2 år sedan och när han var här och lånade cykelpumpen tänkte jag att det var läge att påminna om att jag gärna såg att både våg och pump återbördades till ägaren. Gud så dumt av mig! Han kunde behållit vågen. Varför? Naturligtvis gjorde jag misstaget att ställa mig på den... Den som tror att inget har hänt för att man inte har vägt sig på länge lever i villfarelse. I mitt fall kan man, utan att säga för mycket, konstatera att utfallet inte var till det positiva. Just nu känner jag att det borde vara en motivationsfaktor som heter duga, men se det håller inte min bästis Mr. Couch Potato med om. Han uppmuntrar mitt lättjefulla soffhäng med böcker och praliner och både Luther OCH Ågren har gigantiska problem att vinna över den där typen. Tur det är långt till Beach 2024.

Semestern gick som alltid alldeles för fort. Jag förstår inte varför jag envisas med mina storslagna planer varje sommar. Det är ju alltid då Mr. Couch Potato flyttar in och övertygar mig om att det inte finns något bättre häng än med Brasse och bok. Som jag läst denna sommar, men underbart är kort. Läsning är lite som tvättkorgen när man har familj. Äntligen klar! Två minuter senare: full tvättkorg och en drös med nyutkomna böcker att sätta upp på sin aldrig nollade läslista. På sätt och vis skönt, men även en källa till stress. Hur i hela värden ska jag hinna läsa alla dessa böcker? Tur mina båda bokklubbar håller i sig även under hösten för där tvingas jag läsa även sådant som ligger utanför min vanliga läsning. Utmanande, roligt och härligt med bokprat. 

Förutom att läsa så har jag varit iväg på två resor, den första till Skottland. Vilket land! Jag blev helt förälskad i naturen, miljön, kulturen, historien och människorna. Det är något speciellt med öarna ute i Atlanten. Kargheten och det vindpinade landskapet är något som lika mellan Irland och Skottland, även om Irland är kulligare och har en mer gästvänlig natur. Vi hade dessutom en fantastisk guide som var med på vår buss (japp, jag har åkt på "pensionärsresa" och fick nästan inga fördomar bekräftade). Hon har nyligen släppt sin första roman på svenska och gillar man feelgood och mysdeckare är den perfekt. jag är inte en storkonsument av dessa genrer, men tyckte väldigt mycket om boken. Intelligent intrig, fina miljöer och precisa människoskildringar - "Bland begonior och bajonetter" av Sanna Wolf-Watz. Oroa er inte, jag har ingen provision utan gör reklam för att jag gillade boken. Jag har förstått att jag anses inskränkt och konstig som väljer att åka tillbaka till platser i stället för att jaga nya resmål, men för mig är det skönt att upptäcka och återupptäcka platser. Att hitta lugnet utan att bara ligga stilla på en solstol. Att försöka uppleva en stad/plats med invånarnas ögon. Tittar jag tillbaka är det minst ett nytt resmål varje semester de senaste åren. Personligen vill jag slå ett slag för att återuppleva platser. Det är som att komma hem, men i ny miljö. Hade jag bara gjort exakt samma sak varje gång hade det blivit trist. Finessen är att se till att man alltid har något nytt på listan när man återvänder. Om vi tar Irland så är ju nästa resplan att inkludera ett par dagar i Belfast och naturligtvis tar vi tåget dit nu när vi efter många besök lyckades lokalisera centralen i våras. Precis som jag tänker att jag ska snart tillbaka när jag lämnar Irland tänkte jag när jag lämnade Skottland. Jag ska tillbaka! Förhoppningsvis blir det nästa sommar och då en resa med Outlander och Edinburgh i fokus. 

Nu har jag lugnat stressen i hjärnan angående bloggen. Hoppas innerligen att få igång skrivandet igen för nu har jag en färdig synopsis att realisera. Inte i detta forum utan i bokform. Återkommer när det är på plats. Låter er kanske till och med smygläsa. Vilken hybris! Det är ju inte direkt så att min blogg når ut till de stora massorna. Nästa inlägg får handla om den andra resan som gjordes i somras. Mindre gråa nyanser, mindre karghet, fler otrevliga människor, men fantastiska viner och god mat.

Avslutar med lite bilder från Skottland, som är så mycket vackrare än jag föreställde mig.

Båttur på Loch Lomond

Carrbridge

Utsikt från Dunnottar Castle

Byn vid Carrbridge

 

Naturligtvis whisky! Här Cardhu i Ballindaloch