Hello! Is it me you're looking for? Frågan känns i allra högsta grad befogad efter denna långa paus från bloggandet. För att inte tala om den "evighet" det tog att lyckas med att logga in igen. Lösenordet hade jag koll på, men uppenbarligen inte vilken e-postadress jag använt. Men hörni! Nu tänker jag att jag är tillbaka! En röst i hopplösheten, glädjen, ovissheten, kärleken - livet helt enkelt. För det är ju det vi alla kan relatera till: livet. Den begränsade tid vi har på jorden med vår påse som ska fyllas varje dag. Helst av meningsfullhet, men alla vi som har några årsringar vet att det kommer toppar och dalar under dessa dagar. Personligen känner jag att jag är i en mindre positiv fas. Alla känner väl till den där sju års- cykeln?
Först tänkte jag att jag skulle göra min sedvanliga uppdatering av året som gått, men insåg att det inte bara är bloggen som varit bottenprioriterad, utan även överförande av bilder till datorn. För att inte riskera att det bara blev bilderna som hamnade i datorn så startar jag med något helt annat. Då kan ju årskrönikan 2024 kännas som en liten teaser i cyberrymden. Ni märker kanske att även om mycket känns motigt så har min hybris inte avtagit. Skönt med något konstant i vår oroliga värld.
Var ska jag börja? Jag har sedan min man dog 2009 arbetat oerhört med mig själv. Att bli någon utan att ha någon att förlita mig på, hitta mig själv och vad jag vill med livet efter många år i tvåsamhet, jobba med tillit till andra människor, att kunna be om hjälp (det är fortfarande en stor svaghet...) och slutligen att våga vara i en tvåsamhet igen. Ensamhet i sig har aldrig varit något problem för mig. Det kan kanske bero på att det var en lyx att få vara ensam när jag växte upp med tre småsyskon och en mamma som var dagmamma. Personligen föredrar jag ensamhet framför att vara ensam i en tvåsamhet. För att göra en lång historia kort så har jag blivit ghostad - kan ändå kännas lite coolt vid min ålder. Ganska mycket fattigare, men värst är att min tillit till andra människor åter igen har fått sig en törn och att jag skäms så jäkla mycket över hur korkad jag har varit. Till mitt försvar jag såg det inte komma. Att lägga till naiv på mitt cv känns inte jättebra. Nu finns det säkert någon som tycker synd om motparten. Varsågod! Personligen har jag beslutat mig för att gå med huvudet högt, berätta för de som undrar och absolut inte ta på mig någon skuld. Jag har inte gjort något fel. Och vet du vad? Jag nämner inga namn!
Alla dessa offerkoftor som tycks finnas i min omgivning håller på att kväva mig. Är det bara jag eller har ni också märkt vilket litet intresse det finns om någon annan än egot när man pratar med folk? Fråga hur någon mår - min erfarenhet är att om man ska få en syl i vädret får man nästan vara oförskämd och bryta utläggningarna om den andres hälsa, arbete, planer osv. Låter man bli att avbryta kanske man kan få en fråga om hur är det själv, efter en timme... 2025 ska definitivt bli året när energitjuvarna ska försvinn ur mitt liv och offerkoftorna repas upp. För visst är det otroligt egoistiskt att andras välbefinnande ständigt ska prioriteras framför ens eget?
Klimakteriet! Jag känner att jag måste få till några rader om det också. Klimakteriet har inte varit snällt mot denna kropp, varken psykiskt eller fysiskt. Ålderskrämpor är naturligt, men att man kan lägga på sig så många kilon fast man tycker att man lever som vanligt. Eller vänta...det är väl det som gått upp för mig nu. Man kan inte leva som tidigare när östrogenet minskar i kroppen. Precis allting verkar stressa de små cellerna - konditionsträna inte, utan styrketräna, sov ordentligt, äta mycket protein under första halvan av dagen. Jag har som ni ser läst på, men det hjälper ju inte. Lyckan att sakna helkroppsspegel har aldrig varit större än nu. Och att behöva glasögon i vissa lägen. Kanske nedsatt syn är det absolut bästa ålderstecknet. Det eländiga förfallet får en mer shabby chic look.
När jag läser genom det jag skriver känns det som mitt liv är kanat av elände, men så är det inte alls. Det händer hela tiden något som är positivt och framåtskridande. Om tre veckor åker jag till exempel tillbaka till Dublin! Ljus finns överallt. Det gäller bara att öppna rätt dörr när man vaknar på morgonen. För mig handlar det mesta om att hantera ilska, skam och besvikelse så att jag inte hamnar i bitterhet. Bitterhet kan vara en av de värsta känslorna som finns - den äter upp både den som är bitter och omgivningen.
Jag vet, trots att mycket just nu känns hopplöst, att ovan molnen är himlen alltid blå!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar