Det tycks vara inne med självbiografier och självbekännelser; både från etablerade författare och de som hoppas på genombrott. Krävs det inte ett väldigt mod att utelämna sitt allra innersta på det sättet? Minnena är ju dessutom flyktiga och ändras i takt med att man blir äldre och får andra erfarenheter. Många minnen delar man ju dessutom med andra, som ofta inte alls håller med om att det skedde på det sättet, var han som sa det, väggen var gul och inte grön och så vidare. Hur ska man hitta någon form av sanning i detta? Går det överhuvudtaget?
Om jag tittar tillbaka på mitt eget liv så är det inte så väldigt många minnen som finns kvar från min barndom och skolålder. Jag minns brottstycken; min första skoldag då jag vägrade låta mamma gå hem för jag var så otroligt rädd för alla hemska ungar som bodde på andra sidan parkeringen. Mycket tuffare än jag var de - allihop! När mormor skjutsade mig på sin pakethållare till skolan när jag bröt ett ben i foten och var gipsad, men jag minns inte hur gammal jag var. Kanske det skulle vara nyttigt att sätta sig ner och försöka få minnena att komma till sig? Något kan man väl lära av dem...
Min självbiografi hade varit fylld med feghet (jo, jag är ganska feg när det gäller fysiska aktiviteter, rädd för att skada mig och sådant larv) och kantats av dödsfall. Alls inte så upplyftande med andra ord, så det är lika bra att jag inte försöker mig på en sådan navelskådande verksamhet. Får gallra bland mina minnen och nogsamt väga för- och nackdelar innan jag skriver om dem :-)
Fortfarande inte helt frisk - väldigt drygt! Eftermiddagen har tillbringats i soffan med datorn och film. Den franska pärlan Amour - så gripande, så välspelad och så sorglig om åldrandet och hopplösheten när det inte längre finns något kvar mer än väntan. Därefter kastade jag mig över Hope Springs där Tommy Lee Jones och Meryl Streep som vanligt gör fenomenala rolltolkningar som uttråkade gifta. För att försöka reparera sin relation skriver hon in dem på parterapi. Väldigt bra film, om än betydligt ytligare än den franska pärlan. Själv blev jag otroligt vemodig till sinnet och har suttit och tyckt synd om mig en stund. Hur blir det för mig när jag blir gammal? Det är ju inte självklart att det finns någon som tittar kärleksfullt på en då...eller någon som vill gå i parterapi...
Får gaska upp mig med en kanna te och Antikrundan. Lite lagom sysselsättning en ensam torsdagskväll. Antikrundan får mig alltid att le - åt ett minne: min yngste son var runt 6 år (tror jag) och undrade på största allvar om vi inte kunde ta med hans gammelmormor till Antikrundan för hon var det absolut äldsta han visste. Vet inte om han hade planer på att sälja henne om värdet blivit tillräckligt högt...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar