Virusträsket...

Mitt hem har blivit en sjukstuga. Yngste sonen och jag har kroknat i virusträsket. Jäkla trist och definitivt ingenting som jag känner att jag har tid med! Förmiddagen sov jag bort och efter en välbehövlig dusch satte jag mig och läste en stund innan jag började kolla på film på datorn. Hann med på Django Unchained och Life of Pi innan middagen. Hör verkligen inte till vanligheterna att jag sitter och ägnar mig åt sådana dekadenta sysselsättningar som film och serier på blanka eftermiddagen, men när det till och med känns som ett maratonlopp att lägga över tvätten från tvättmaskinen till torktumlaren är det inte läge att göra något mer ansträngande! Men så trött man blir av att inte göra någonting...Och så stressad jag känner mig! Knäppt att man inte har tillräckligt med ro i kroppen att kunna koppla av ens när varje fiber i kroppen skriker av utmattning. Jag som kommit igång så bra med träningen :( och som hade planerat så mycket denna veckan.
Vi åker till Sälen till helgen och med tanke på att det känns som vår ute (det lilla jag kände när jag hämtade in morgontidningen och lite senare under dagen var ute med soppåsen) så undrar jag verkligen hur jag tänkte när jag tackade ja till detta evenemang! Jag åker inte skidor och gillar inte att köra i vinterväglag - 75 mil är ganska långt om det är ren iskana...Tänk så härligt det hade varit med en flygresa söderut i stället...
Jag har märkt att jag ofta blir sentimental och gråtmild när jag har feber (vem behöver en termometer?!) och en stor del av kvällen har jag suttit och ömkat mig. Lika bra att passa på att gråta ut när man kan liksom; jag är så duktig på att bära det inombords och det lär ju inte vara bra. All denna tid man har de dagar man är sjuk! Tid som jag skulle vilja magasinera till de gånger jag inte känner att tiden räcker till. Varför går inte det? Mig veterligen har dygnet lika många timmar alla dagar på året, men just passiva sjukdagar är evighetslånga. Och ännu värre är det om man ligger på sjukhus!
Nu är jag förvisso inte så väldigt erfaren vad gäller sjukhusinläggning; tror det handlar om två gånger och båda tillfällena var för att föda barn, men jag minns att det var eoner av tid som slösades bort fram tills värkarbetet satte igång på riktigt. Önskar att jag hade förmågan att njuta av NUET i stället för att få panik av den tid som rusar förbi medan jag är overksam i någon sorts parallellvärld. Undrar om det är det som är syftet med mitt liv? Att jag ska finna ro och förmåga att vila i nuet? Lyssnade på någon flummig tjej i lördags som talade om att hennes religiösa övertygelse var att vi alla var satta på jorden med ett syfte och vår levnad handlade om att finna detta syfte. Oj, så uppmuntrande det kändes! Jag blev deprimerad vid tanken att ha levt femtio år utan att hitta tillstymmelse till något syfte. Å andra sidan tror jag inte på någon allsmäktig Gud heller. Om det nu har med varandra att göra. Just nu känns det som syftet med mitt liv är att bli av med viruset som gäckar mina celler och återfå energi, lust och glädje.
HALLÅ! Jag ska på skidsemester, gå på After Ski, köra skoter och åka hundspann. Tid att vara sjuk har jag verkligen inte!