Ibland bara slår blixten ner. Så där obehagligt nära så att man inte kan värja sig. Nu talar jag så klart inte om att blixten slår ner bokstavligt. Har förstått att det är bäst att vara övertydlig när man skriver för det är så många som missförstår, både av födsel och ohejdad vana, och så många som saknar förmåga att utläsa ironi.
Min insikt som kom i form av den bildliga blixten är att jag är - håll i er! - TRYGGHETSNARKOMAN! Visst låter det urtrist?! Detta bisarra faktum gick upp för mig när jag satt i allsköns ro och drack en kopp kaffe denna soliga, vackra februaridag då vinterns städslarv och undangömda dammråttor visas i sin fulla prakt. Jag kom plötsligt på att jag ska byta arbetsplats om drygt en månad och att jag måste lämna in semesterönskemål. Inget konstigt alls mer än att önskemålen ska lämnas till någon annan än mig själv...Och det var då det slog mig hur sällan jag utsätter mig för det oväntade och "farliga". Att byta arbetsplats inom kommunen är ju inget stort steg varken för mänskligheten eller för mig som individ, men ändå kändes det jobbigt. Jag är jätteglad att jag har fått sparken därbak att förflytta mig, även om sättet det har skett på har mycket övrigt att önska och vetskapen att jag snart slipper en klick av gigantiska energitjuvar är underbar. MEN! Ja, vad detta men består av kan jag inte säga, men det känns lite oroligt att lämna det trygga och invanda där jag arbetat i sju år. HÖG tid att byta! Men jag hade ju tänkt byta helt och hållet! Till något mer glamoröst och välbetalt med fria arbetstider och en och annan affärsresa.
Undrar vad detta trygghetsbehov kommer ifrån? Att jag är för feg för att hoppa fallskärm (tyvärr!) eller åka utför är en sak - det är ren och skär överlevnadsinstinkt helt enkelt. Men att byta jobb eller, HU!, ge sig ut och skaffa en ny karl är definitivt att överskrida ramarna för trygghet. Det är väl därför jag nöjer mig med att jobba kommunalt med urdålig löneutveckling och inte har sett en karl utan kläder mer än på TV de sista åren. Om det ska förbli så är ju upp till mig att avgöra. Och det känns faktiskt inte helt enkelt. Jo, säkert för andra men jag känner att jag skulle behöva gå en kurs eller något för att stärka både självkänsla och självförtroende.
Självinsikten sitter i alla fall som en smäck!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar