Finns det hopp - man undrar...

Två veckors arbetsbefrielse närmar sig sitt slut och det känns så där. Normalt brukar jag gilla när dagarna får struktur och när man kommer in i vardagslunken, men det känns verkligen inte så idag. Kanske jag skulle ha hållit lite hårdare i Luther och Ågren när jag väl hade dem i min hand?!

I dag har vi i alla fall äntligen fått se solen! Underbart att få lite dagsljus och energi. Tog en lång promenad med en väninna och lyckades, trots en brinnande träningsvärk i både kända och okända små muskler, så lyckades jag få undan julen. En och annan hyacint och julstjärna finns kvar, men det är en tidsfråga tills de också åker. En blomsterhandlare kallade julstjärnorna för Jehovas vittnen - har man väl fått in dem och låtit dem sätta sig ner, så blir man inte av med dem. Normalt brukar mina julstjärnor vara döda på juldagen; deras skötsel är alldeles för komplicerad för mina gröna fingrar, men de som köptes till denna julen är ett segt vinnarsläkte...

Egentligen skulle detta handla om något helt annat än en daglig notis om väder och simpelt liv. Jag var nämligen ute igår - på lokal. NYKTER! Ja, jag vet...det är helt galet och ska inte bli någon vana, men eftersom alla mina taxichaufförer befinner sig i Göteborg och jag definitivt inte kände för att ta buss eller för den delen betala taxi, så var alternativen inte så många. Nå, dagens fundering handlar om hur det går till på dansgolven. Jag har säkert tidigare talat om att jag är totalt värdelös på att ragga, vet inte hur man gör helt enkelt! När jag, som opartisk betraktare, står och tittar på spelet som sker på dansgolvet tycker jag det är både beklämmande och sorgligt. Kvinnorna är, snarare som regel än undantag, klädda i kläder som bättre passar på en tonårstjej, överdrivet klängande och glättigt uppåt; så där hysteriskt käckt med ett riktigt löjligt tonläge; och vinglar gärna runt och skvimper med ett glas vin. Männen är inte bättre - långt därifrån! Gärna rejält påstrukna när de anländer och med en inställning att de är alla kvinnors dröm. Ursäkta, men flera av oss tänder inte på kortärmade, skrynkliga rutiga skjortor, kulmage och en dimmig blick orsakad av för stort alkoholintag. Som ni märker kommer en av mina föresatser för 2013 bli problematisk... Jag nöjer mig inte med halvmesyrer. Ska det va´ska de´va´! Hellre ensam resten av livet, än desperat prova mig genom det sorgliga bestånd som singelmän tycks vara. Är ALLA män som är värda att kalla MÄN redan upptagna??? Man börjar undra... Mina krav tänker jag i alla fall inte göra avkall på.

Nu Mamma Mia på SVT 1 - Pierce levererar alltid :-)

Någon därute (förutom den äkta varan då) som passar in på beskrivningen?