Året som gick i kulturens och kul turers tecken - 2024

Det känns otroligt att vi redan är tre veckor in på det nya året! Mentalt är jag nog fortfarande kvar någonstans vid påsk 2024, så det är kanske tur att jag envisas med att hålla fast vid en hederlig kalender där man för anteckningar med penna. Ja! Du läste helt rätt. Jag har kalender och papper, men använder även min Outlook- kalender. De är egentligen spegelbilder av varann, men jag har alltid behövt skriva för hand för att minnas saker. Och för att min hjärna - kalla mig gammalmodig - harmonierar bättre med en penna än med ett tangentbord. Det är något som händer med synapserna resa genom nervbanorna helt enkelt.  

Även om det kanske verkade så, om du läste mitt förra inlägg, att hela 2024 var ett år av skam, ilska och ruvande på hämnd (jag är skorpion, självklart ruvar jag på hämnd, det ljuvaste som finns...) så ser jag i min kalender att så var det inte alls. Året var så mycket mer! Så många positiva, energigivande och härliga upplevelser i form av middagar, after works (är jag bra på after works eller?!), resor, teatrar, konserter och utställningar. Året startade med en tripp till Stockholm för att gå på Oscarsteatern och titta på Änglagård. Vilken fantastisk föreställning! Som alltid levererade kungliga huvudstaden med fina promenader och god mat. Den här gången besökte vi ART, som varmt kan rekommenderas. Underbar lokal, om än lite bulkig, med superbra service och förvånansvärt humana priser. Vi hann knappt hem från Stockholm förrän det var dags för Nöjesteatern i Malmö och "De´e´de´här vi kallar kärlek". Maj Gadd! Vilken upplevelse. Vi hade dessutom Lasse Holm himself i publiken, så kanske de gav lite extra på scenen av den anledningen. Februari, denna korta, men ändå så långa månad, hade vi också en efterlängtad föreställning inbokad. Även denna gång i Malmö; på Malmö Arena. HAIR! Som jag älskade filmen och musiken. Sååå himla besviken jag var på föreställningen. En psykedelisk slamrig totalt osammanhängande happening! Och jag var inte ensam om att tycka det. En del av publiken reste sig och gick redan under första halvan, andra försvann i pausen. Om jag ska utse 2024 års kalkon på scen så blir det utan konkurrens HAIR. Nu räcker det väl?! Nope! Fantastiska Next to Normal på Malmö Opera med Oscar Pierrou Lindén, Anreas Weise och Åsa Fång i huvudrollerna. Shirley Valentine på Lunds Stadsteater, enkvinnoshow med underbara Maria Lundquist. Klas Hellberg "Att leva innan man dör" och Henrik Schyffert "Forever" dessa var också på Lunds Stadsteater. Det tar aldrig slut när jag börjar kontrollera vad jag egentligen har varit med om på olika scener under förra året! Jag hade förmånen att få fribiljetter till genrepet av Death and the Maiden på Malmö Opera och det var lite extra roligt för den uppsättningen hade nog gått mig förbi annars. I höstas styrdes kosan till Göteborg och Rondo för att titta på "A Show Larger Than Life", och självklart långa promenader, god mat och ett besök på Lisebergs Halloweenutställning. Men hörni! Vi är inte i hamn än! Så klart missades inte Joyride! En helt underbar föreställning på Malmö Opera. Den går fortfarande så du kan alltid hoppas på återbud... Scenåret avslutades med en stämningsfull julkonsert med Lunds Studentsångare i vackra Allhelgonakyrkan i Lund.

En del biobesök har också hunnits med. Tyvärr har den illustra och mycket exklusiva filmklubben BOV varit väldigt inaktiv under 2024. Vi såg Bastarden med Mads Mikkelsen och sedan blev det inte så mycket mer. Nya tag 2025! Trots det har det blivit en och annan film: Filmen om Karl P Dal - kan man så klart inte missa om man tillhör min generation och är skåning, Möte i Rom med en av mina favoriter Rolf Lassgård, En doft av kärlek - POT AU FEU, vem kan motstå fransk film och mat?! Sommartider - att få historien bakom Gyllene tider var mer intressant än vad jag trodde det skulle vara och vilka duktiga skådespelare! Sista filmen, passande nog dagen före nyårsafton, blev Gula Änkan en mycket sevärd film om en stark kvinna, som mot alla odds och tidens fördomar lyckades producera en champagne som står sig än idag.

Så här på pränt är det konstigt att jag har hunnit arbeta under 2024, men det har jag. Som vanligt när det gäller mig och min arbetsgivare så hade vi delade meningar om mitt uppdrag och min titel. Jag fick ge mig eftersom jag inte hade lust att bli uppsagd. Visst låter det som utpressning? Ny chef och med det nytt innehåll i mina arbetsuppgifter så slutet blev trots allt bra. Dessutom är det faktiskt riktigt skönt att vara del av en arbetsgrupp och inte endast solospela.

En f d kollega och god vän förlorade kampen mot vedervärdiga sjukdomen ALS, så tyvärr blev det en begravning även 2024. Många deltagare i en ljus och vacker ceremoni i St Olofs kapell. Min pappa och man hade också sina begravningsceremonier där så det är alltid extra känslosamt att vara där. En hel del av kolleger från min gamla arbetsplats dök upp; vissa återsåg jag med glädje, många hade jag helst sluppit. 

Förutom mina inrikes hotellbesök i Stockholm och Göteborg så har jag så klart även rest längre bort. Men vet ni vad? Det sparar jag till ett annat inlägg för annars dör ni säkert tråkdöden av all text. 

Hasta la vista!

Här kommer jag och pockar på er uppmärksamhet

Hello! Is it me you're looking for? Frågan känns i allra högsta grad befogad efter denna långa paus från bloggandet. För att inte tala om den "evighet" det tog att lyckas med att logga in igen. Lösenordet hade jag koll på, men uppenbarligen inte vilken e-postadress jag använt. Men hörni! Nu tänker jag att jag är tillbaka! En röst i hopplösheten, glädjen, ovissheten, kärleken - livet helt enkelt. För det är ju det vi alla kan relatera till: livet. Den begränsade tid vi har på jorden med vår påse som ska fyllas varje dag. Helst av meningsfullhet, men alla vi som har några årsringar vet att det kommer toppar och dalar under dessa dagar. Personligen känner jag att jag är i en mindre positiv fas. Alla känner väl till den där sju års- cykeln?

Först tänkte jag att jag skulle göra min sedvanliga uppdatering av året som gått, men insåg att det inte bara är bloggen som varit bottenprioriterad, utan även överförande av bilder till datorn. För att inte riskera att det bara blev bilderna som hamnade i datorn så startar jag med något helt annat. Då kan ju årskrönikan 2024 kännas som en liten teaser i cyberrymden. Ni märker kanske att även om mycket känns motigt så har min hybris inte avtagit. Skönt med något konstant i vår oroliga värld.

Var ska jag börja? Jag har sedan min man dog 2009 arbetat oerhört med mig själv. Att bli någon utan att ha någon att förlita mig på, hitta mig själv och vad jag vill med livet efter många år i tvåsamhet, jobba med tillit till andra människor, att kunna be om hjälp (det är fortfarande en stor svaghet...) och slutligen att våga vara i en tvåsamhet igen. Ensamhet i sig har aldrig varit något problem för mig. Det kan kanske bero på att det var en lyx att få vara ensam när jag växte upp med tre småsyskon och en mamma som var dagmamma. Personligen föredrar jag ensamhet framför att vara ensam i en tvåsamhet. För att göra en lång historia kort så har jag blivit ghostad - kan ändå kännas lite coolt vid min ålder. Ganska mycket fattigare, men värst är att min tillit till andra människor åter igen har fått sig en törn och att jag skäms så jäkla mycket över hur korkad jag har varit. Till mitt försvar jag såg det inte komma. Att lägga till naiv på mitt cv känns inte jättebra. Nu finns det säkert någon som tycker synd om motparten. Varsågod! Personligen har jag beslutat mig för att gå med huvudet högt, berätta för de som undrar och absolut inte ta på mig någon skuld. Jag har inte gjort något fel. Och vet du vad? Jag nämner inga namn!

Alla dessa offerkoftor som tycks finnas i min omgivning håller på att kväva mig. Är det bara jag eller har ni också märkt vilket litet intresse det finns om någon annan än egot när man pratar med folk? Fråga hur någon mår - min erfarenhet är att om man ska få en syl i vädret får man nästan vara oförskämd och bryta utläggningarna om den andres hälsa, arbete, planer osv. Låter man bli att avbryta kanske man kan få en fråga om hur är det själv, efter en timme... 2025 ska definitivt bli året när energitjuvarna ska försvinn ur mitt liv och offerkoftorna repas upp. För visst är det otroligt egoistiskt att andras välbefinnande ständigt ska prioriteras framför ens eget? 

Klimakteriet! Jag känner att jag måste få till några rader om det också. Klimakteriet har inte varit snällt mot denna kropp, varken psykiskt eller fysiskt. Ålderskrämpor är naturligt, men att man kan lägga på sig så många kilon fast man tycker att man lever som vanligt. Eller vänta...det är väl det som gått upp för mig nu. Man kan inte leva som tidigare när östrogenet minskar i kroppen. Precis allting verkar stressa de små cellerna - konditionsträna inte, utan styrketräna, sov ordentligt, äta mycket protein under första halvan av dagen. Jag har som ni ser läst på, men det hjälper ju inte. Lyckan att sakna helkroppsspegel har aldrig varit större än nu. Och att behöva glasögon i vissa lägen. Kanske nedsatt syn är det absolut bästa ålderstecknet. Det eländiga förfallet får en mer shabby chic look. 

När jag läser genom det jag skriver känns det som mitt liv är kanat av elände, men så är det inte alls. Det händer hela tiden något som är positivt och framåtskridande. Om tre veckor åker jag till exempel tillbaka till Dublin! Ljus finns överallt. Det gäller bara att öppna rätt dörr när man vaknar på morgonen. För mig handlar det mesta om att hantera ilska, skam och besvikelse så att jag inte hamnar i bitterhet. Bitterhet kan vara en av de värsta känslorna som finns - den äter upp både den som är bitter och omgivningen. 

Jag vet, trots att mycket just nu känns hopplöst, att ovan molnen är himlen alltid blå!