Nu är den förbannade julen slut!

Äntligen! Julhelgen 2019 kan läggas till historien. Jag har tidigare skrivit om den depressiva julen, så det behöver vi ju inte älta på nytt. I år blev jag inte så himla deprimerad och gråtmild på julafton, utan mer förbannad. På mig själv faktiskt! Det är något oerhört sorgligt och förnedrande att låta sig hunsas vid + 55. De senaste femton åren har jag ifrågasatt varför vi ska starta julfirandet redan kl. 12, men har fogat mig efter min man och framförallt hans föräldrars, åsikt. Så, för att andra ska få ett trivsamt julfirande har jag gått upp i den arla gryningen för att städa det sista, laga mat och förbereda julbord. Det är inget som görs i en handvändning! När svärföräldrarna anlände var det förväntningar på glögg och spänd förväntan på vad som skulle serveras - gärna med någon syrlig eller nedlåtande kommentar om att skinkan var för salt eller köttbullarna smaklösa, för få hembakta kakor till kaffet och så vidare. Ni hör så mycket uppdämd bitterhet det ryms inom mig. Tur jag numera är så svulstigt rund...

I år var det likadant, men numera är det ju bara min svärmor (vilket hon ju teoretiskt inte varit på tio år) som "förgyller". Allt blir bara så fel. Tro mig: jag överdriver inte! Efter att ha varit här i knappt två timmar och bara suttit och petat i maten ville hon åka hem. Tur vi inte hade beställt färdtjänst! Jag vet att det låter hemskt, men det var så skönt att hon åkte. Tala om att hon är en energitjuv och att jag är en jäkla fjant som låter henne hunsa med mig! Skönt att ha så mycket förtroendekapital att jag med gott samvete kan lämna över henne till den andra sidan av släkten. Grattis! Kommande högtider är det ni som får äran. Att det ska behöva ta så lång tid för att erkänna för sig själv att man faktiskt inte är en dålig människa bara för att man inte tar skit!

Det är i paritet med att ha ensidiga vänner. Ni vet den kategorin som gärna kommer på middag eller följer med när man föreslår något, men som aldrig bjuder tillbaka eller frågar om man vill följa med någonstans. Dessa irritationsmoment ska också plockas bort ur mitt liv. Min ryggsäck är tillräckligt tung utan att dessutom fyllas med en massa negativism och oginhet. Det är inte fel att odla sin egoism om den inte skadar andra. Det ska bli min livsparoll framöver: att känna efter och bara göra sådant som JAG vill och som JAG mår bra av. Och umgås med mina dubbelsidiga vänner - det är ju de som är mest betydelsefulla!

Julhelgen har med andra ord varit mindre deprimerande än vanligt, trots att jag har varit ensam mer än normalt. Det där med ensamhet är också en intressant företeelse. Jag har alltid, sedan barnsben,  haft ett stort behov av att vara ensam och har aktivt sökt efter stunder där jag bara haft mitt eget sällskap. När min man dog var ensamheten ett otroligt tungt ok de första åren, vilket jag i min roll som hobbypsykolog, kopplar till att det var jobbigt att ständigt vara ensam. Ensam i att fatta alla beslut rörande huset, bilen och barnen. Ensam på de få fester och middagar jag bjöds på - som femme fatale är man livsfarlig för andras män... Efter de första åren tyckte jag att ensamheten var behaglig och vilsam. En chimär och ett skydd för att inte behöva lämna min comfort zone och kliva ut i verkligheten som singel. Numera, när jag åter är i ett förhållande, känns ensamheten annorlunda igen. Ibland kan jag känna mig övergiven och utestängd från andras gemenskap. Det blev väldigt påtagligt när jag var ute och gick ganska sent på juldagen och tittade in på alla lyckliga människor som alla hade någon - familj, släkt och vänner. En del av en tillhörighet.

Herregud vad skönt att det är över för denna gången! Allt mitt hobbypsykologande tar knäcken på mig. Nästa år ska bli annorlunda. Åtminstone de delar jag själv kan påverka. Fast nu ska vi inte gå händelserna i förväg! Min ambition är att skriva en årskrönika för det snart gångna året och i den kommer även tankar om framtiden att förmedlas. Ni ser! En så kallad cliffhanger...