Melankolisk positivism eller lär känna din fiende

Mörkret har lagt sig över tillvaron. Fortfarande milt ute och det är väldigt svårt att klä sig... Oktober är i sitt slutskede och nu börjar det där lilla melankoliska fröet rota sig i kroppen och sätta krokben för alla positiva tankar och viljan att göra något. Jag är så infernaliskt trött och det hjälper inte att sova. Konstigt nog så gör jag det. Sover. Normalt så här års brukar vargtimmarna ägnas åt att älta problem - verkliga och påhittade - men numera sover jag, men det känns inte som jag får någon riktig vila. Hjärnan är alltid på högsta spinnläge och det verkar inte finnas någon avstängningsknapp. Det värsta med detta tillstånd är hopplösheten och känslan av att vara extremt misslyckad i jämförelse med andra.
Jag har tidigare skrivit om mina problem med min kropp och vikt och för tillfället tycks alla i min närhet ha tappat en massa kilon (det är väl de som jag har fått som ett gigantiskt muffinsfluff runt hela kroppen) och alla tycks ha stora behov att tala om för mig att de tappat si och så många kilon och storlekar. Kul för dig, men jag mår så jäkla dåligt över att höra det! Missförstå mig rätt - jag missunnar ingen att gå ner i vikt, framförallt inte om de har varit kraftigt överviktiga och jag tycker verkligen att det är en beundransvärd bedrift, men jag vill inte höra om det konstant! Ärligt talat så har jag inte träffat många som klarat av att hantera sin viktminskning utan att bli en belastning för omvärlden. De allra flesta hamnar i någon sorts bubbla av att de är Guds gåva till det motsatta könet.
Det blir lite samma effekt som de som slutar röka. Hur många "extremt mot rök allergiska" ickerökare har ni träffat? Personligen kan jag sammanfatta dem som alldeles för många...

Japp, jag tuggar just bittermandel och mår urdåligt. Kanhända har det att göra med åldern. Kanhända inte. Det är en gigantisk klump som tynger i mellangärdet (det kan i och för sig handla om rent fett) och drar tyngdpunkten ännu längre ner än vad naturen gör. Det är ju allmänt känt att naturlagarna tar ut sin rätt efter en viss ålder och låter allt det som en gång trotsigt pekade uppåt numera slappt dras neråt... Muntert är det icke! Eller jo, för det mesta kan jag skratta åt det, men just nu är jag mest så där oförklarligt ledsen och känner mig melankoliskt misslyckad. Vad har jag åstadkommit i mitt liv? Mina drömmar och förhoppningar - var tog de vägen? Jag drömmer ju inte ens om nätterna längre! Vilket kan vara förklaringen till att jag ständigt är så utmattande trött. Och bara blir tjockare och tjockare... Sover man för lite blir ämnesomsättningen lidande och det gäller kanske även om man sover för lite djupsömn...

Deprimerande inlägg - JAG VET! Försöker få styr på mina tankar och hitta tillbaka till den kreativa lusten, men misslyckas hela tiden. Ett misslyckande ovanpå ett annat misslyckande blir till slut en oövervinnerlig mur av självförakt och missmod. Får väl göra som jag brukar: kavla upp ärmarna och börja riva. Fördelen med att vara sin egen största fiende är att man ständigt har den under uppsikt och att man med hjälp av elefantskötaren kan affirmera det positiva som hänt under dagen...