Att sluta tolerera mitt eget bullshit!

Här sitter jag och tror mig lida av existentiell livskris. Eller vad det nu kan vara... Känner mig totalt apatisk och tillbringar alldeles för mycket tid med att göra absolut ingenting. Och då menar jag verkligen absolut ingenting! Det tog till exempel elefantskötaren hela FYRA timmar att övertyga den här kolossen om att det faktiskt är nyttigt med motion och frisk luft. Tvingades ut och det var riktigt skönt att ta en rask promenad en timme. När ångan väl var så att säga uppe, passade jag på att klippa gräset också. Det gäller att smida medan järnet är varmt. Vet inte vad den här håglösheten bottnar i. Det kan bero på att jag har trängt in mig i ett hörn och barrikaderat med "måsten" och "borden".

Dialogen i mitt huvud låter oftast: 

- Jisses vad mycket du har gått upp i vikt!

- Jag vet!! Jag ska sluta äta godis. Äta mer regelbundet och nyttigare. Bara dricka vin på fredagar! Det måste jag verkligen börja med omedelbart!!

Samtidigt på annan plats: 

- Oj! Här finns det ett choklad. Bäst jag äter upp det genast så ingen hinner före. 

- Dumskalle! Det är ju bara du här...

- Ska du med på after work? Det är ju tisdag och man behöver muntra upp sig.

- Absolut! Det spelar ju ingen roll om jag väljer att dricka vin idag och struntar i det på fredag! (Eller hur...)

Eller låter det så här:

- Maj Gadd vad tjock och otränad du är!!

- Jag vet!!! Jag ska börja träna!

Samtidigt...

- Jag börjar nästa vecka. Har inte möjlighet att ha träningsvärk nu.

- Jag tar det i morgon. I kväll är det försent (klockan är 17...)

Blir så infernaliskt trött på alla begränsande röster i mitt huvud. Det känns som det sunda livet hela tiden gäckar mig, men jag vet så klart att den enda skyldiga här är jag själv. Jag tror jag är rädd. Rädd att känna mig uttittad när jag kommer till gymmet för det var så länge sedan jag var där. Rädd för att känna mig misslyckad för att jag har kört min kondition i botten - å andra sidan känner jag mig redan misslyckad på den punkten så det borde inte spela någon roll. Jag vill tillbaka till mitt vältränade jag för tre år sedan. När träningen var en självklarhet! Det är klart att jag känner mig misslyckad när jag inte vågar ta mig till gymmet. Det är märkligt vad det fysiska och psykiska välmåendet hänger ihop. Antagligen bottnar livskrisen i att jag har tappat bort mig själv och låtit allehanda rädslor ta överhanden. Något som dök upp efter min brutna arm. Mitt inneboende jädraanamma tycks också ha fått sig en törn. Det och viljan att få saker gjorda. 

Nu har jag två dagar kvar på min sensommarsemester och kanske att jag startar morgondagen med en försiktig joggingrunda och kanske jag även tar mig till gymmet för att bevisa att jag inte är helt död och begraven. I och för sig ska jag ju på minisemester till helgen, men det klarar jag nog även om jag har lite träningsvärk. Och vet ni vad? Jag tror jag ska försöka bli sams med Luther igen. Han är ändå ganska bra på att få igång elefantskötaren på huvudkontoret...