Förgänglighet och uppvaknandet som senior

Förgänglighet. Visst är det ett vackert ord! Jag har tänkt mycket på just förgänglighet den sista tiden. Inte minst nu när midsommarhelgen alldeles strax är över och vetskapen om att det går mot mörkare tider - även om vi förhoppningsvis har massor med sommar framför oss innan höstmörkret sveper in oss i melankoli och mysmöjligheter - trummas in från media och tidsnegativisterna. Varför är det så svårt att njuta av här och nu?! Och om man nu saknar den möjligheten så kan man väl vara tyst med domedagsprofetiorna! Det rimmar kanske något illa med min inledning om det vackra, om än lite melankoliska och sorgliga, ordet förgänglighet. Men det är ju så livet är- vi lever alla mot förgänglighet och vi upplever det dagligen. Vitsipporna breder ut sig i vita mattor i den skira lövskogen - nästa gång man passerar är de ett minne blott. För oss människor är det likadant. Vi matas med ungdomens ideal och hur det vackra ungdomliga yttre förtvinas i något skamligt gammalt ickeideal. Jag delar inte detta! Personligen anser jag mig bli snyggare för varje år (kan i och för sig ha med försämrad syn att göra, men vem bryr sig!) och vill, trots vetskapen om min egen förgänglighet, försöka leva livet fullt ut. Ända in i kaklet, så att säga. Eller ända in i trälådan kanske är en bättre liknelse. Jag skriver försöka för det är banne mig inte lätt att förlika sig med fluffet runt midjan och den onda cirkeln av ickemotion och rädslan att ramla och bryta något igen... Dessa hjärnspöken!

Jag borde inte berätta detta för jag räknar med att bli häcklad, bespottad och utstå hån och spe, men jag tycker det är en dråplig historia tagen direkt ur verkligheten. Scen för dramat är Citygross - detta matmecka en dag per vecka (och tro mig...det blir inte fler tisdagar!)
Jag står framför kassörskan och har dragit både kundkort och betalkort när hon tittar på mig och nervöst säger:
- "Du är väl inte senior, va?"
- "Eh...det beror på var gränsen för senior är..."
Hon, nu lätt rodnande och kippande efter luft.
-"...jag är 55 år.."
-"Okej...då är du berättigad till rabatten."
Snabbt som ögat försöker hon bli av med mig och vågar inte se mig i ögonen. Själv tänker jag "herregud hur gick detta till?" och säger:
-"Jag får väl vara glad att det inte är uppenbart att jag är senior, utan att du behövde fråga mig."

Kan även tillägga att jag på morgonen hört en reklamjingel på Guldkanalen för en ny dejtingsida som vänder sig till "unga singlar under femtio" - ni hör, vilken hårfin skillnad det är och hur snabbt det går utför...

En typisk situation där förgängligheten plötsligt ger sig till känna! Men inte tusan har jag någon nytta av det när jag försöker få sönerna att tycka synd om mig och göra sådant som de anser att jag är fullt kapabel att göra själv. Typ klippa gräset eller klippa ligusterhäcken... Då är man plötsligt vid god vigör och säkert inte mer än de 27 år som hjärnan anser att vi är. Men, som min mormor brukade säga, man får vara glad så länge man kan ta sig ur sängen utan käpp och det klarar jag med råge! Halva gräsmattan är klippt - var tvungen att hänga tvätt och då är det dumt att göra det i annan ordning - och när jag är klar här ska jag dra i gång fönsterputsning av ovanvåningens fyra fönster innan det är dags att logga in för helgarbete med min kollega. Sådan aktivitet en söndag krävs det en senior för att klara av! Bara så ni vet...

THE ONLY WAY IS UP!