Tranorna har passerat - våren är här!

Vilken underbar vårdag! Marie Bebådelsedag - undrar ständigt över denna årliga bebådelse...och våffeldagen - som jag bojkottar dels på grund av att jag vill äta våfflor när jag vill och inte när alla andra gör det och dels för att mitt våffeljärn är på vift. Lätt som en plätt att låta bli våfflorna alltså! Sommartiden är det svårare att nonchalera. Jag tillhör inte släktet som blir jetlaggad av en timme hit eller dit och får hela mitt liv i gungning för en liten klockomställning, men däremot kan jag bli lätt förvirrad när det gäller hur mycket klockan är. Tur att alla datorer, mobiler och iPads ställer om sig själv! Klockan på mikrovågsugnen är fel och får så vara tills det kommer hit någon som förbarmar sig över den och klockan i bilen kan jag ju strunta i ett tag till. Jag ser fortfarande inte ljuset i tunneln när det gäller bilkörning. Men som jag tränar för att nå dit! Glädjedödarna kontrar snabbt med: "försök du; batteriet lär vara urladdat." Får väl springa igång den dårå! Med tanke på allt annat som jag förväntas ordna på egen hand, så är detta bara en liten bagatell. Så det så!



I förmiddags när jag satt och funderade över vad jag skulle fylla min lilla livspåse med denna dag (nu när det varken vankades bebådelse eller våfflor), så bestämde jag mig för att det skulle bli trädgårdsarbete. Den bleka vårsolen lyste förföriskt genom de vintersmutsiga fönsterrutorna (bara det gjorde att det fick bli utomhusaktiviteter) och ljuset var så där härligt vårpastelligt som gör att det spritter i den lilla kreativa målarlustan. Beväpnad med sekatören i högsta hugg gick jag alltså ut och nästan knockades av vårkänslorna. Oj, oj, oj tänkte jag när jag såg allt som behöver göras innan denna lilla trädgård kan anses presentabel. Aj, aj, aj tänkte den förnuftiga (det finns faktiskt en liten sådan del av mig) och talade med myndig stämma om för den mer, så att säga uppslupna och vårgalna delen, att det INTE är lämplig att ge sig på storverk i trädgården med en bruten vänsterarm. Vem tror ni vann?! Fyra timmar senare och tre fulla svarta sopsäckar syns det nästan inte, men jag kan lova att det känns... Tur att jag vet vad jag har gjort annars hade jag nog fått ringa 112. Varför kan jag inte lyssna på förnuftet någon endaste liten millisekund! Fördelen med att jag var ute var att jag lokaliserade små, gula, käcka vintergäck, krispigt vita snödroppar och vackert blåa krokusar och små blyga scilla. Och bäst av allt! jag fick vara med om det magiska ögonblicket när man (jag) för första gången på året hör tranorna sjunga! En timme senare kom det första sträcket majestätiskt glidande över mig. Tror tranorna och när löven slår ut i bokskogen är det bästa med våren. Och LJUSET! Vad jag har längtat!

Det har i alla fall gått sex veckor sedan min trottoarattack, så nu ska benet ha vuxit ihop. Än så länge kan jag bara lyfta armen rakt fram i ungefär axelhöjd sedan gör det infernaliskt ont. Jag har kunnat skönja hur det ser ut i armhålan och kan meddela att håret växer extremt fort i en armhåla. Måste nog snart rulla upp det på papiljotter. Jag vet att det är ett i-landsproblem de luxe, men jisses vad jag längtar efter att få raka bort håret där! Kommer troligen att fira med bubbel dagen det sker...

Just nu är det väldigt mycket på jobbet och faktiskt roligt! Jag är ju en sådan där som arbetar som mest effektivt med piskan på ryggan mot uppsatta mål och med tydliga tidsramar. Det är många på kontoret som känner sig stressade och obekräftade av detta höga tempo och ökade arbetsbelastning. Inte jag! Jag är i mitt esse! Har till och med blivit så exalterad att jag har sökt två distanskurser på universitet i syfte att höja min kompetens. Visst är jag konstig?! Jag tillhör den kategori som tycker man ska få sina tjänster på kompetens och inte för att man vattnar chefers narcissism. Tyvärr tycks detta vara regel snarare än undantag inom den organisation där jag arbetar och detta är helt emot mina etiska principer. If you don´t wanna join them - leave them!

Så sammanfattningsvis kan jag då tala om att jag behöver en personlig assistent som bromsar mina mindre genomtänkta idéer (typ fyra timmars trädgårdsarbete), jag ser en framtid med nytt arbete som jag får på grund av min kompetens (stryka narcissister medhårs är så icke-jag) och närmast i min målbild: att kunna köra bil efter påsk (håller tummar och tår) samt att snart kunna börja gymma igen. Sjukgymnastik i all ära, men det är inte svettigt och den enda pulshöjning man känner av är när det gör ont!