Dagar och veckor flyger bokstavligen fram. För ett par månader sedan var måndag och tisdag de svartaste och tyngsta dagarna som aldrig verkade ta slut och helgerna hann inte börja förrän de var över. Nu är allting annorlunda även om det är precis som förut. Jag menar: jobbet är lika ostimulerande som förut, avloppet lika grekiskt, uterumstaket läcker som ett såll och karlarna lyser med sitt frånvarande intresse. Vad som har ändrat sig är min inställning! Och det är så jäkla skönt att vakna varje morgon och tänka "tidelido" - ännu en dag att vara glad och positiv på; att göra det mesta och bästa av (vetskapen om att positiva och glada människor retar gallfeber på vissa är så klart en extra härlig bonus...) och att det faktiskt är jag - och bara jag - som kan påverka hur jag ska hantera med,- såväl som motgångar.
En bidragande orsak tror jag var att jag är så nöjd med att redan innan julen 2015 var över hade bestämt att det var sista julen, som jag lade all tid och kraft på för andras trevnad på bekostnad av min egen. Slut på den sista utposten "duktig-flicka-som-fixar-allt-för-alla-inför-jul"! En stor tung sten har lämnat min ryggsäck och jag tänker inte plocka upp den igen! En lång, utdragen process verkar vara på väg att lösas upp i något positivt.
När jag tittar mig i spegeln på morgonen så tänker jag: oj, oj vad du står här och duger! För det gör vi ju. Vi duger precis som vi är även om vi har en uppblåst mage, åderbråck, kesolår, bad hair day eller något annat som vi har en tendens att förstora. Ärligt talat...hur många gånger tänker du på någon annans kesolår? Någonstans har man ju nog med sina egna...
Jag märker att mitt nya, mer positiva jag, märks i relation till andra människor också. Som jag startade inlägget med så har jag rivstartat året, vilket bland annat innebär att det har varit en hel del after works i olika konstellationer och det är härligt att våga bjuda på den riktiga Humfrida, som alldeles för länge har dolts bakom dålig självkänsla och lustig självbild. Personligen så vet jag att mitt största problem har varit mitt förhållningssätt till mitt civilstånd och hur jag behandlas av framförallt män som jag träffar. Nä, jag presenterar mig inte som änka! Men det finns tillfällen då det blir svårt att "undanhålla" det och då märker jag av två sorters män:
1. Män som tycker synd om mig, kallar mig duktig (FY!) och på alla möjliga sätt visar att de gärna vill ta hand om mig. Låt mig en gång för alla göra klart: JAG ÄR INTE NÅGON SOM VILL ELLER KLARAR AV ATT BLI OMHÄNDERTAGEN!!
2. Män som är fascinerade av själva begreppet änka. Här blir jag lite kluven...tror de att jag tillhör den gamla romanfiguren "den rika änkan"? Eller att som änka är man så desperat att få tag i en karl så att man tar första bästa som dyker upp? Det sistnämnda har jag i och för sig sett flera exempel på (både gällande frånskilda kvinnor och änkor, men jag tillhör inte den kategorin!
Men trots dessa små missöden gällande män så känner jag att jag är mer öppen för inviter (om det nu skulle dyka upp någon...) och att jag får fler intresserade blickar när jag är ute. Kanske för att jag har slutat se "så gift" ut?
Det är så otroligt skönt att ha kommit ett ytterligare kliv på harmonitrappan! Inför våren har jag en himla massa roligt inplanerat: bio, after work, Billy Elliot samt Maskeradbalen på Malmö Opera, Stockholm i slutet av februari med bland annat besök på Moderna museet och Paul Klee utställningen som pågår för tillfället, Fuerteventura, Berlin och mycket mer.
Lev varje dag och se framåt med några få blickar i backspegeln för att ibland behövs perspektiv!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar