Under en vecka har jag funderat fram och tillbaks om jag ska skriva om det som för tillfället tynger ner mig. För-, och nackdelar har vägts mot varandra. Jag har börjat springa igen (och sitter nu med en idrottsskada - ganska coolt - ett övertränat vänsterknä) för att det är det absolut bästa sättet att rensa huvudet och sortera tankar. Det envisa, i mitt fall mycket tunga och jobbiga, monotona trampet mot asfalten gör att saker trillar på sin plats. Eftersom jag, med ålderns rätt, anser mig ha rätt att vara egoistisk har jag tagit beslutet att lätt mitt hjärta. För mig är det viktigt att bli av med ballast och mitt sätt är att ventilera obehagligheter i skrift. Jag vill också påpeka att jag ser mig inte som ett offer och vill inte heller bli sedd som ett! Händelserna ligger långt tillbaka i mitt liv, men det kan vara bra att lyfta på täcket och låta trollen spricka i solljuset. Normalt är jag inte heller någon förkämpe för att rota i barndomen. Jag tar hellre avstamp i nuet och ser framåt.
"Jag var runt elva år. Pappa och jag hade cyklat ut till stranden. Det hade vi gjort många gånger förut, så det var inget särskilt med just detta. Vi hade badat ett par gånger och sista gången (retrospektivt inser jag att det bokstavligen var sista gången) på hyfsat djupt vatten drog han plötsligt ner badbyxorna och frågade om jag ville känna på hans erigerade penis. Min hjärna gjorde säkerligen en kullerbytta, men jag har alltid varit som mest alert när det har luktat fara, så jag stänkte vatten på honom och skrek är du dum i huvudet (kan också ha varit jävla idiot, men det tror jag inte att jag vågade) och tog mig snabbt därifrån."
Räknas det som ett övergrepp? Jag, som vuxen, tolkar det så. Och med information från andra i min närhet så tror jag att det var ett första försök från honom. Han provade aldrig igen och jag kände under hela min uppväxt att han var "rädd" för mig. Jag minns att jag skämdes något otroligt, att jag lovade mig själv att aldrig, ALDRIG, någonsin erkänna att det hade hänt. Det var säkert jag som hade gjort något fel och lockat honom till detta övertramp. Så mycket förstod jag, trots att jag var i chock och dessutom hamnat ytterligare några pinnhål upp på vuxenstegen, att det var inte något normalt mellan föräldrar och barn. Min uppväxt var totalt avsexualiserat. Mina föräldrar rörde aldrig vid varandra - trots det lyckades de att få fyra döttrar - och det enda jag fick veta vara att "om jag kom hem och var med barn...då...". Naturligtvis visste jag hur barn blev till och hur man kunde skydda sig! Jag har ända sedan jag lärde mig läsa varit flitig besökare på bibliotek och bokhandlar, så det där gick ju att ta reda på. Egentligen är det inte själva övergreppet som sådant som bekymrar mig. Det som oroar mig är allt annat. Allt annat jag har stängt av från min barndom och ungdom. När jag pratar med mina systrar och barndomsvänner så inser jag att jag har förträngt mycket och har andra minnesbilder än vad de har. Varför? Att packa ner obehagligheter i min ryggsäck har alltid varit mitt sätt att "glömma". Ser man det inte, pratar man inte om det - då har det heller inte funnits.
Saudade... Portugisiska för "en längtan efter något som gått förlorat". Jag kan sakna min barndom och min ungdom. Jag saknar mina minnen. Någon (jag vet vem, men riktigt där är jag inte i min utrotning av troll) har tagit ifrån mig dem och jag tror inte att jag kan, vet inte ens om jag vill, få tillbaka dem. Det är kanske så att om man berövas sin uppväxt så blir nuet och framtiden så mycket viktigare?
Vad jag vet är att jag om två veckor är i Porto och då ska jag lyssna på fado, den musik som är själva essensen av saudade...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar