Generation U.P.A

Enormt vad tiden rusar! Vi är redan inne i september, semestern är över för de flesta, skolan har börjat och dagarna har fått struktur och stramats upp med rutiner. Personligen tycker jag att det är skönt att vara tillbaka i vardagslunken. jag har alltid känt en stor förväntan inför hösten: det är en kontemplativ årstid tycker jag. Man kan stanna inomhus med en bra film, serie eller bok, höstkollektionen av kläder och skor är alltid snyggare och jag gillar den melankoliska klangen av förmultning och att naturen går i vila. Fram till melankolin går över i nattsvart depression och hopplöshet över livet... Om jag har tid att uppmärksamma den fasen vill säga. Hittills har 2019 liksom swishat fram (och förbi med tanke på vissa perioder). Hösten ser inte alls mörk ut om jag tittar i min kalender: konserter (Ola Salo, Weeping Willows och Moneybrother), teater, minisemestrar och socialt umgänge; kryddas detta med en intensiv arbetsperiod och försäljning och röjning av ännu ett hus (japp, det blev inte ens sex månader i det nya huset för killarnas farmor, innan hon bestämde sig för att flytta till äldreboende...) så tror jag inte att det finns så mycket utrymme för deppighet. Skönt!

Generation U.P.A? Vad är det? Mig veterligen är det inte något vedertaget begrepp, men tanken med rubriken är att gruppera en irriterande hop människor i medelåldern - företrädesvis kvinnor i åldern sisådär 45 - 55 år - som tror att de kan bete sig hur som helst på sociala medier. Vi har ju alla hört om Jätteproppen Orvar, Generation X, Generation Y och så vidare. Generation U.P.A tror sig vara utan personligt ansvar för sina handlingar. Jag har hört att vi som inte använder sociala medier för att hänga ut medmänniskor, påtvinga andra kärleksbilder av olika sliskighetsgrad eller för att manipulera och få bekräftelse på andras bekostnad, tillhör "de avundsjuka och bittra 50 plus-tanterna". Är det inte en spegling? Dessa kvinnor är själv antingen 50-plus (en kanonålder måste jag återigen framhålla!) eller ligger farligt nära... Vad tror man sig vinna på att offentligt tvätta sin smutsiga byk? Jag blir inte bättre vän med någon för att hon snackar skit om någon annan. Om jag ska tala för mig själv, och det har jag lärt mig är det bästa, så får det motsatt effekt. Jag är tillräckligt gammal för att själv avgöra vad jag vill tro på, själv bilda mig en uppfattning och är fullt kapabel att dra mina egna slutsatser. Det är ingen större bedrift att skaffa umgänge genom att förtala andra och definitivt inte när det görs på sociala medier. Och alla dessa uppdateringar om hur lycklig man är med sin partner!! Jag säger som min förra chef: "om man är tillsammans med någon så förutsätter jag att man älskar den personen och säger det till den personen direkt. Att skriva det på Ansiktsboken handlar bara om att få bekräftelse från andra och skapa utrymme - i all välmening så klart! - för avundsjuka". Det ständiga bekräftelsebehovet hos medelålders kvinnor är både komiskt och djupt tragiskt. Vad har gått fel? Jag behöver varken medhåll eller mothugg i denna fråga. Min ståndpunkt är klar: ingen är utan personligt ansvar när det gäller sitt uppförande oavsett i vilket forum handlingen äger rum. För säkerhets skull ska också nämnas att jag är en mycket stolt 50 plus-tant som varken är bitter eller avundsjuk!

Däremot är jag trött! Luther sitter och viskar i mitt ena öra att jag faktiskt borde sätta mig och arbeta ett par timmar. Ågren håller så klart med - jäkla medlöpare... John Blund envisas med att kasta sand i mina ögon. Tror det blir John som vinner i kväll. Får satsa på en tidig start i morgon bitti i stället.