Positiva tankar förlänger livet - tummen upp för det!

Hösten har anlänt! Det blåser friskt, löven virvlar runt i vindbyarna och molnen leker tafatt över himlavalvet - vissa av dem mörkare än de andra. Jag tog en lång promenad i morse. Det kändes fint att utnyttja den där extratimmen man "fick" tillbaka i natt. Att jag dessutom läst att man bör gå 16 000 steg per dag för att gå ner i vikt gjorde mig extra peppad och exalterad. Vem kan motstå en sådan utmaning?!? Nu kan jag svara: jag! Efter lite drygt en timmes rask promenad hade jag avverkat 7,5 km och tänkte glatt att nu jäklars har man väl kommit upp i en bra bit över 10 000 steg och jag tyckte faktiskt att det kändes som om jag tappat tre, kanske fyra, kilon i ren glädjeyra. Tittar på min Apple Watch och jag lyckades bara prestera 9 565 steg på dessa kalorimetrar. Ursäkta mig, men hur tänker man sig att man ska få ihop 16 000 steg VARJE DAG!!! Jag är nu uppe i 11 700 steg och har faktiskt inte tid att lägga all denna tid på att gå... Varje vardag kliver jag av bussen en hållplats innan jag behöver och får då ihop ca 2,3 km, vilket är en skön start på dagen. På vägen hem brukar jag kliva av två hållplatser före min egentliga och då lägger jag till ytterligare 3 km. Trots detta och att jag inte har ett stillasittande jobb, kommer jag sällan upp i 10 000 steg. Det är inte konstigt att man känner sig mindre lyckad, när man inser att ens största problem är att det inte är kompatibelt att försöka promenera sig i form och dessutom ha ett krävande arbete...

När jag promenerar (i brist på att kunna springa - knäskrälle!) så passar jag på att lösa världsproblem och ibland även mina egna små svårigheter i vardagen. I dag funderade jag en hel del på hur märkligt det har blivit i vårt land. Vi har blivit så fruktansvärt rädda för att inte tillräckligt stå upp för allehanda minoriteter och märkligheter att sunt förnuft och realitet har lagts i malpåse. Till exempel hörde jag att man på en förskola någonstans uppåt landet har beslutat sig för att endast servera vegetarisk kost. Personligen har jag ingenting emot vegetarisk mat, men undrar hur det kan vara okej i dagens Sverige att man "pådyvlar" barn särskild kost samtidigt som man tycker att barn bör uppfostras könlösa och själv ska få bestämma sin könsidentitet. I mitt huvud, som i och för sig är ganska överhettat just nu, så rimmar inte detta särskilt väl. Barn måste väl själv få välja om de ska bli vegetarianer eller är det okej att föräldrarna styr över det? Ni som känner mig förstår säkert att jag är ganska raljerande just nu, men jag är så infernaliskt trött på alla PK-stofiler som får alldeles för mycket utrymme i vår värld!

Jag brottas en hel del med mig själv när det gäller att ta tag i min kreativitet. Snart är det dags att damma av symaskinen och börja sy kläder och annat som kan passa en ny liten människa.
Samtidigt vill jag komma loss med den synopsis till roman som jag har liggande i datorn. Mitt största problem är att tiden inte riktigt vill räcka till och definitivt inte nu när jag måste trycka in 16 000 steg per dygn (!) och dessutom brottas jag  med den etiska biten: hur ärlig ska man vara? Hur ärlig kan man vara med hänsyn till andra - döda såväl som levande? Det är inte en enkel balansgång det där, om man inte är ute efter att medvetet provocera eller såra. Jag har inte landat i något resultat utan funderar vidare. Egentligen är det väl det sista som är det svåra dilemmat. Tid hittar man om man vill. Vi har ju precis blivit med en extra timme!
 Dessutom hörde jag att man lever längre om man är positiv och eftersom jag ser mig lite som Skapelsens krona så tänker jag leva länge, länge så många generationer får njuta av mig och min visdom...