Det blev ovanligt många biobesök "Änglagård 3", "Pirates of Carribean", "Harry Potter 7" och ett par kvalitetsfilmer på Kino.
"Förvandlingen" på Hipp och "Les Miserables" på Malmö Opera var två fantastiska teaterbesök att minnas.
Flera mycket trevliga middagar och After Work med väninnorna.
Det lokala biblioteket bjöd på ett brett spektrum av författarkvällar där Arkan Asaad gjorde ett oförglömligt intryck med sin insiktsfulla och humoristiska berättelse om hur det är att drabbas av hederskultursproblematiken som ung man.
Min sorgebearbetning hos Margaretha fortsatte och gjorde nytta; åtminstone där och då. Keramiken gick in på termin två och det kändes att handlaget utvecklades och kunskapen om glasyr och och bränning utvecklades. Målningen på måndagar var också en ventil för den inre stressen och även om jag inte blivit riktigt nöjd med något alster så känns det som en vinst att jag överhuvudtaget har tagit upp den kreativa sidan igen. Den har varit väldigt saknad!
I februari åkte vi på en efterlängtad och välbehövlig semester på Lanzarote. Lyckades varva ner redan på flygresan ner och sedan var det precis så avkopplande och mysigt som vi hade planerat. Sol, bad, god mat och goda drycker!
Någonstans i slutet av våren var det något som hände. De positiva effekterna av semestern var borta och det stora mörkret lade sig som en våtvarm filt över ångesten och den ensamhet jag omhuldat tidigare var plötsligt en betongklump som jag släpade runt på. Nu, när jag sitter och bläddrar i min kalender kan jag se att det var vid denna tid mina samtal med kuratorn avslutades och dessutom kom starten på ett år, som om allt varit som det borde i den bästa av världar, som skulle gått i festens tecken. Massor av jämna födelsedagar: min son och två kusiner som fyllde 20 år, min man skulle ha fyllt 50 år, hans bror 55 år, min pappa 70 år, min syster 40 år, min svärfar 80 år och yngste sonen 18 år. Av dessa firades en 20-årsdag, en 18-årsdag och en 80-årsdag. Känns som en stor sorg och förlust att så många födelsedagar inte kunnat firas av olika anledningar, var och en sorglig på sitt vis. En rolig 50-årsfest, som jag är glad att jag lät mig övertalas att följa med på även om jag smet lagom till dansen drog igång. Behöver tränas i social samvaro...
Flera roliga studentskivor med glada och positiva människor, men det är svårt att gå ensam på uppvaktningar. Även om jag vet att det är mina egna hjärnspöken så känner jag mig påpassad och uttittad, men medvetenheten om att felet ligger hos mig själv gör det uthärdligt.
Sommaren var ganska bedrövlig! Det blev inte många besök på stranden eftersom vädergudarna definitivt inte var på något gott humör...
Petra och jag kom äntligen iväg på vårt sedan länge planerade besök på kyrkogården i Laholm. Fortfarande lika ofattbart att hon inte finns bland oss längre...
Jobbmässigt har det varit ett tungt och stökigt år. En stor arbetsplats utan någon som håller i rodret, blir förr eller senare en alltuppslukande mekanism där alla kämpar för sin egen överlevnad och inte längre orkar stötta kolleger som är på väg att bryta ihop. En föryngring av ledningen är bra, men det är olyckligt att det är så många nya som kommer nu när alla redan är slutkörda och knappt orkar med sig själva.
Men, så här med året i backspegeln, så kunde det varit värre - vi har fått vara friska och sluppit dödsfall. Något som tyvärr drabbat andra i bekantskapskretsen. Livet är bevisligen en kamp för att överleva och det ska tydligen inte vara enkelt...
Så har vi kommit ett par dagar in på det nya året - 2012! Ett nytt oskrivet år som kan bli precis hur bra som helst om vi bara tillåter oss att njuta och känna efter i hjärtat vilken väg vi ska välja. Magkänslan är så mycket viktigare än att följa strömmen! Min inställning är att detta ska bli ett bra år - precis så bra som jag gör det! I morgon blir det utgång: Nostalgikväll på Lundia och nästa vecka är det 65-årskalas hos världens bästa grannar. Det är även inplanerat ett balkonghäng i januari och de närmaste dagarna ska jag skicka ut inbjudningar till middagar med mina väninnor. Livet är ju, som Hasse Alfredsson så rätt uttryckte det, som en tom påse tills du fyller det med något. Jag ska fylla mitt 2012 med goda vänner, god mat och dryck, ett återupptagande av mina joggningsrundor, kultur av olika slag (teater, film, konst och böcker), eget skapande och förhoppningsvis många möten med nya och gamla bekanta. Redan nu vet jag att det är flera studentfester inplanerade, bland annat yngste sonens och hans kusin. Flera av mina vänner fyller jämnt och det ska förstås firas. Själv tänker jag fly min egen 50-årsdag och resa med mina söner till Dubai. Planerar även att komma iväg på en weekend till någon storstad med någon, eller några väninnor. Vi får väl se vart de planerna landar! Det går i alla fall inte att sitta hemma och vänta på att något ska hända - man måste ta initiativet och själv styra sitt liv!
<3 Du är en stark vacker kvinna.
SvaraRaderaKram Ussi
Fint med en resumé av året, Ingrid. En del av sakerna känner jag till och någon kan jag till och med helt hålla med om. Kommande år blir du ju 50 och jag 60. Det känns stort och lite läskigt (i varje fall för mig i mitt nuvarande tillstånd). Jag hoppas i varje fall för dig att du kan komma, som jag nu myntat det, igenom sorgen och inte över den. Det är en meningslös gång, den senare. Det är välan därför det blir så jobbigt när man ska ta sig igenom en tung sorgekulle. Hårt och tröttande arbete. Kram och gott nytt år!
SvaraRaderaHej Ingrid! Tänkte efter ett tidigare inlägg av dig att jag skulle skriva och tipsa om att gå i terapi för att bearbeta sorgen och så gör du det redan! Precis som om du inte skulle ha kommit på det alldeles själv, alltså! Gick själv i terapi för rätt många år sen och hade god hjälp av det. Jag minns det som en jobbig tid men också en tid då mycket spännande hände. En dag tar det spännande överhanden också för dig, det är jag övertygad om.
SvaraRadera