Som jag nämnt tidigare är jag sjukskriven på grund av stress. Mot min vilja så klart! Hur ska mitt jobb klara sig utan mig?! Och jag, som för flera år sedan, lovat mig själv att aldrig mer bli "oumbärlig". Ja, ja! Jag vet att vi alla är utbytbara och om man varit borta tillräckligt länge så är det plötsligt så att någon annan (denna spännande, i så många sammanhang, ickeexisterande varelse) tagit över arbetsuppgifterna och man är ihågkommen av någon, i bästa fall... Jag har varit på jobbet ett par timmar eftersom vi haft intervjuer och det är ganska kul att märka kollegernas reaktioner: alltifrån en nästan försiktig och vördnadsfull förfrågan om hur jag egentligen mår (Tack bra!) till "Vad gör HON här??". Dessbättre är majoriteten ärligt intresserade av att jag snart ska komma tillbaka och mina fiender har jag alltid koll på, så deras reaktion har ju inte kommit som någon överraskning. Jag kan dock tänka mig att en person, i min situation som inte har mitt psyke skulle kunna knäckas av ett sådant aggressivt och hatiskt bemötande.
Lång inledning till min egentliga fundering för dagen. Senast förra veckan stannade en av mina kolleger, tillika en tidigare granne till oss, mig när jag var inom jobbet i ett ärende. Hon beklagade att hon inte kommenterat min mans bortgång, men anledningen till det var att hon tyckte det var så svårt att prata om döden. Vid ett tidigare tillfälle mötte jag en av min mans gamla arbetskamrater, som slutat jobba på stället långt innan han dog. Hon frågade hur han mådde och jag sa som det var, att han hastigt och oväntat gått bort två år tidigare. Hon gav mig en förintande blick och talade om att hon inte klarade av att jag talade om en sådan sak för henne! Vad ska jag göra då? Hur talar man om att någon inte längre finns? Jag har även mötts av anklagelser om att det är så jobbigt att min man dyker upp om man googlar hans namn! Låt bli att googla är mitt förslag...
Vi är väldigt dåliga på att hantera döden i vårt samhälle. Den händer andra, inte oss själv och våra närmaste. Men för oss som har drabbats av nära anhörigas och vänners död är det smärtsamt och jobbigt att ständigt behöva bära även bördan av andras "sorg". Man kommer aldrig över ett dödsfall - man lär sig uthärda genom att ta ett steg i taget. För min del håller jag just nu på en form av mental katharsis genom att skrapa ner gammal strukturtapet i sovrummet. Jag tar en vägg i taget; bredspacklar och målar vitt. Vet inte om färgvalet har med känslan av att vitt är asketiskt och "rent" eller om det är en protestaktion mot min man som aldrig skulle låtit mig måla vita väggar -någonstans...Arbetet tar lång tid, men jag känner att en del av min ilska försvinner i takt med att tapeten försvinner, så det finns nog någon symbolik i det.
"Sömngågaren Nicodemus på väg till Adressen. Vem har adressen? Vet inte. Men det är dit vi går." T.Tranströmer
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar