Jag försöker inbilla mig att jag gör en investering i min hälsa, men det går inget vidare. Första dagen på en fyra-veckors sjukskrivning och jag är redan uttråkad och less. Var ska det sluta? Högt blodtryck, inre stress och nedstämdhet - sådant som inte syns på utsidan och som egentligen inte känns som en sjukdom, men som - och det förstår jag faktiskt! - är en belastning främst på de inre organen som kan leda till hjärt- och kärlproblem om man inte tar varningarna på allvar. Reaktionerna på jobbet igår var nästan katastrofstämning och det har gått ut "viktig information till ALL personal"! Ryktet om min förestående död är kraftigt överdrivet (om inte tristessen tar livet av mig)! Dagen har fyllts av tvätt, försök till läsning, men när jag efter två sidor insåg att jag redan läst den härligt tjocka deckaren så tappade jag sugen. Tur det snart dimper ner ett Adlibrispaket i en brevlåda väldigt nära mig! Den dagliga långpromenaden klarades som tur var av före åskan, hagelstormen och ösregnet och sedan har det mest handlat om meningslösa datorspel och Wordfeud. Tack gode Gud för Wordfeud!
Några direkta planer, mer än motion, har jag inte. Ofrivillig ledighet känns som en belastning, men jag ska försöka vänja mig - det är ju inte så att jag inte har saker som behöver göras och framför allt slutföras...
Min förhoppning är dock att bloggen kommer att uppdateras lite oftare, att jag äntligen ska få färdigt den sista väggen i mitt sovrum: riva ner strukturtapet, bredspackla och måla vitt. Med tanke på den takten det arbetet har haft hittills tror jag inte det räcker med fyra veckor i och för sig...
Nu ska jag fortsätta oroa mig för den nyblivne körkortsägaren som är ute och kör i snö för första gången. Lagom tills jag kommit över ångesten för att de åker med sina kompisar är det dags för ångesten att de kör själv. Att bli förälder är verkligen att skaffa sig livslång oro!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar