I fablernas värld

Det var en gång fyra små fågelungar: Ugglan, Kråkan, Skatan och Lärkan. Släktskapet kan verka konstigt när man ser på det från utsidan. Utseendemässigt kan man nog finna en och annan likhet om man söker tillräckligt, men i övrigt är de fyra fågelungarna precis så olika som det låter! Ungarna växte upp i samma familj, med hyfsat lika villkor. En dag flyttade Kråkan hem till fågelpappan, med förhoppningen att livet skulle bli precis som i sagorna: det vill säga prinsessan skulle få leva lycklig och RIK i hela sitt liv - så blev det inte, men det är en helt annan historia. De övriga fågelungarna stannade kvar hos sin mamma, som kämpade för att kunna försörja dem med mat, kläder och tak över huvudet. Så småningom stakade de ut sina olika livsvägar och gav sig ut i världen för att pröva sina vingar.
Ugglan, som ansågs vara den kloka av dem, valde en akademisk väg, gifte sig ung och väntade länge med att skaffa fågelungar.
Kråkan tragglade sig genom gymnasiet, flyttade ihop med en och annan gök innan hon slutligen gifte sig, skaffade barn och gick in för att splittra och förstöra den sargade lilla fågelskaran.
Skatan hade en del problem med sanning och konsekvens, mitt och ditt och levde allt annat än La Dolce Vita...
Lärkan skaffade sig, i ung ålder, en egen liten fågelunge och gifte sig sedermera med en, som det heter, redig karl.
En dag dog fågelungarnas pappa! Kråkan och Skatan lyckades roffa åt sig lägenhetsnyckeln och passade på att åka till lägenheten och förstöra den skrivbok där fågelpappan skrivit upp alla lån han hade bistått med under årens lopp. Det mesta av pengarna hade gått till Skatan och Kråkan, så naturligtvis var det i eget intresse de handlade. När de ändå höll på passade de på att kopiera nycklarna, vilket medförde att flera saker var borta när det var dags för bouppteckningen. Till och med när alla fyra fågelungar var samlade för att städa ur lägenheten försökte Skatan förse sig med papper som skulle lämnas till bouppteckningskvinnan. Ett helt liv kastades i princip i svarta sopsäckar för naturligtvis hade Skatan och Kråkan inte tid att vara hemifrån mer än en dag för detta ändamål. Det var ju ändå bara pengarna som spelade roll (och de värdesaker som försvunnit under "resans" gång)!

Kan man någonsin förlåta sig för denna respektlösa handling mot en annan människas ägodelar, valda med omsorg och hjärta? Är det detta som ligger och mal och gör det svårt att lyfta och flyga vidare?