För min egen del är den 10 januari alltid förknippad med min pappas plötsliga och oväntade bortgång. Jag var på jobbet när det hände, i kopieringsrummet närmare bestämt, och när jag kom tillbaka till mitt kontor såg jag att jag hade flera missade samtal både på min mobil och på min arbetstelefon. Den/de som hade sökt mig ringde från dolt nummer och hade inte lämnat något meddelade på någon av telefonsvararna. Strax därpå ringde det igen; den här gången var det min yngsta syster. Hon hade fått ta emot samtalet från sjukhuset när jag inte svarade. Vad som hände därefter är fortfarande, fyra år senare, kristallklart. Jag la på telefonluren, reste mig upp och gick för att tala om för min chef att jag var tvungen att gå hem. Varken förr eller senare har jag varit med om ett sådant tydligt och ogenomträngligt tunnelseende. Chefen var inte på sitt rum så jag fortsatte min zombievandring till personalrummet i förhoppning att han var där för att ta en kopp kaffe. Jag minns exakt vem som satt där och hur de reagerade på mitt beteende - till alla som undrade vad som hänt sa jag "min pappa är död; jag måste ha tag i T". Han var inte där heller så jag gick för att tala om att jag inte kunde luncha som bestämt och då var det någon som tog tag i mig och tryckte ner mig i en stol och gav mig en mugg kallt vatten.
Vad som sedan hände på sjukhuset och tiden fram till begravningen är så vidrigt pinsamt att jag inte vill skriva om det, men allt om hur illa efterlevande kan bete sig kan jag, utifrån mina erfarenheter där, säga stämmer. Insikten om att det finns pengar att ärva tar verkligen fram de allra sämsta sidorna hos vissa människor - och då talar vi inte några gigantiska summor...
Varför är det alltid det man helst vill glömma som lever sig kvar?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar