Bara en död fisk följer strömmen

Sista skälvande dagarna av oktober och ännu gäckar vädret oss. Snöbyar i söndags och vårvärme idag. Dags för sommartid i helgen kanske? Är hemma från jobbet idag - vaknade med magsmärtor vid tre i natt och kunde inte somna om, vilket - som ett litet brev på posten - medförde ögonmigrän när det var dags att stiga upp och dra till jobbet. Det är inte nyttigt för mig att vara hemma och ofrivilligt sysslolös. Missförstå mig rätt: jag har massor som behöver fixas, men det är först nu som jag kan sitta upp utan att känna mig illamående och yr. Så jag har passat på att betala månadens räkningar, beställa bokhyllor och nu tänker jag alltså uppdatera den eftersatta bloggen. I kväll kommer en målare hit för att lämna prisförslag på renoveringen av mitt vardagsrum - ut med de fula strukturtapeterna, väggfasta bokhyllor och in med ljus och rymd. Undrar om det är ett tecken på ålder? Ljus och rymd verkar komma med åren i min bekantskapskrets, eller är jag bara hopplöst efter för läser man om inredning är det ju inne med färgglada hem igen. Been there - done that! I helgen tömde jag en liten bokhylla med National Geographics, flyttade in den i mitt tomma i-väntan-på-att-bygga-ut-köket-rum och lastade in kokböckerna där. Mycket snyggt! Nu är typ 2 % av hyllmeterna tömda... Ni förstår kanske varför det har suttit långt inne med den här ommålningen? Jag ska göra mig av med hälften av böckerna och det gör faktiskt riktigt ont i denna bokälskares hjärta. Det har alltid varit ett trauma för mig att skiljas från böcker; en av anledningarna till att jag ville äga alla böcker jag läste, men med tanke på alla de volymer jag har slukat genom åren så är det nog bra att jag tvingade mig att använda bibliotekens utmärkta service och utbud. Risken att jag hade utvecklats till en galen bokkvinna (ni vet en sådan där kattkvinna, men med böcker i stället för katter) känns rimlig.
Fördelen med böcker är att de är tysta och stillsamma och ger möjlighet till verklighetsflykt.
Något jag har ägnat mig åt under många år - bland annat under de fem år när jag kratsade bakom tapeterna. Och troligen, vilket jag på ett smärtsamt sätt påmindes om i dag, även som barn. Jag har tampats med skuldkänslor och samvetsvånda om vad man får skriva om i en blogg. Hur privat och personlig får man vara? I morse fick min yngsta syster ett meddelande från vår mamma, som vi inte har haft någon kontakt med på flera år - "Din syster är sjuk. Om du är intresserad". Varför lägga till den sista - totalt onödiga! - meningen?!? Vi har ingen kontakt med den systern, men det betyder inte att man önskar henne något ont. På något märkligt sätt kommer information fram även om man, som jag, undviker kontakt med släkten, så ja, vi vet att hon är sjuk och om detta är ett sätt att tala om att hennes sjukdom och lidande är på sluttampen är det ett jäkligt klumpigt sätt att uttrycka det på! Men det är helt i linje med hur mamma fungerar: hon äger världens (för att inte säga universums) största offerkofta och omger sig med falskspelande violinister och harpister så öronen gråter. Elakt? Absolut! Men jag är så trött på att behöva få pådyvlat mig åsikter, känslor och tankar från en människa - som med mina vuxenögon - konsekvent har spelat ut sina döttrar mot varandra och funnit näring ur att sitta som en spindelhona och dra i trådarna. Likadan har hennes relation med de egna systrarna varit. Det är väldigt tragiskt att vara en del av en dysfunktionell familj och ha haft en uppväxt där jag i dag inte ens är säker på mina egna minnen. Jag har så mycket inom mig som behöver komma ut och det troliga är väl att det blir i ett inlägg. Vissa saker vill jag dock först prata med mina egna söner om och vissa delar känner jag att behöver ventilera ett par varv med min syster. Livet är alldeles för kort (åtminstone mitt) för att må dåligt av händelser som har skett i barndomen och egentligen är jag ingen vän av att gräva i det förflutna. Någonting inom mig ligger dock och skaver och gör att jag inte kan komma vidare på den väg jag har stakat ut för mig framåt.

Bortsett från att jag febrilt försöker mota bort den envisa akvariefisken som försöker trassla sig in, så går väl livet sin gilla gång. Arbetsbördan har återgått till det "normala" och jag blir dagligen utskälld av folk som är missnöjda med det nya systemet. Man kan ju inte säga "välkommen i klubben" utan får tålmodigt och pedagogiskt försöka ge ett diplomatiskt, inte allt för sarkastiskt, svar. Det är inte roligt att vara budbärare när kulorna viner runt huvudet! Men vad man lär sig! Både om sig själv och andra, så trots att jag ibland bara vill be folk dra till varmare breddgrader så ger det mig ganska mycket tillfredsställelse att se när de lämnar rummet och är betydligt lugnare än när de kom in. Mitt liv som utbildare rullar på och numera kan jag även titulera mig kontaktperson för GDPR (gäsp) - hur det nu gick till?? Min förhoppning är att det står för Generös Despotisk Tyrannisk Rebell...men det är väl en ganska hopplös förhoppning...
Igår beslöt sig min bil att dra en suck och bli stående. Vi skulle ta oss till jobbet i den arla gryningen och han startade direkt, men motorn lät väldigt märklig och bilen stod liksom och hoppade. Hm, inte så bra tänkte jag och slog av motorn igen. Pratade lugnt och fint med honom, berättade att inte heller jag tyckte att det var jättekul att ge sig ut så tidigt, att måndagar är eländiga som det är och att vi borde genomlida den tillsammans. Efter en stund, och jag lovar: det kändes som vi var överens, försökte jag på nytt och då blinkade alla upptänkliga varningslampor och några till. Riktigt färgglatt, men det medförde bara en sista utmattande suck från min tappre riddare. Nu är jag med månadskort i kollektivtrafiken igen... Kommentarer överflödiga! Min bilräddare i nödsituationer fick ett kort och koncist HJÄLP! från mig under gårdagen och han svarade att han skulle komma efter jobbet. Hela hans hållning visade att han trodde jag överdrivit hjälpbehovet, men tji fick han! Tyvärr... I alla fall så ska vi prova med nytt batteri (det är den lösning jag håller tummarna för) annars är det bärgning och skrotning som gäller. Nu måste jag alltså även ta tag i att fixa ny bil. Så många det finns att välja på...
Nåja, det kunde varit mycket värre! Motgångar är min melodi och jag har lärt mig handskas med dem the hard way.