Vad det kan provocera att vara singel! Om jag hade fått en hundralapp varje gång jag har hört "du borde skaffa dig en rejäl karl" eller "du borde skaffa dig ett ligg" eller "du är så jävla bitter - skaffa dig en karl!" då hade jag med största sannolikhet varit miljonär. Låt mig klargöra en sak en gång för alla: att dra hem en karl från krogen för att ha sex är en enkel match! Majoriteten av män tänker med det dom har mellan benen och blir smickrade av att bli uppmärksammade av en (för att citera en av alla etiketter som finns på mig)"snygg empatilös rikemanskäring". Problemet är väl snarare att jag inte nöjer mig med vad som helst! Det krävs betydligt mer än en snopp för att jag ska bli intresserad och beredd att ge upp min självständighet. Jag har inga problem med att vara ensam - jag klarar mig alldeles utmärkt och, ärligt talat, så är det männen som har störst problem med att hantera min självständighet, mitt sjävförtroende och min integritet. För detta krävs det en riktig man! Men det är jäkligt tröttsamt att det finns så många bittra gamla gubbar i min ålder. Svenska hillbillies som är så patetiska i sin världsbild så att man blir rädd! Och om det är detta som finns på smörgåsbordet för oss singelkvinnor...ja, då förstår jag varför så många av mina väninnor, inklusive jag själv, är singlar! Vi har krav och tar inte vilken man som helst. Det är ju inte konstigt att det är män som är yngre som känns mest attraktiva - framförallt de män som dessutom vågar bryta normer...
För min personliga del skulle jag aldrig ge upp min självständighet för en karls skull. En man som tycker det är osexigt att vara tillsammans med en ekonomiskt oberoende, självständig och självsäker kvinna med mod att stå upp för sig själv och sina värderingar är inte ens värd en sidoblick från mig. Mina vänner brukar säga att jag inte noterar alla män som tittar på mig med intresse när vi är ute. Kanske inte..kanske gör jag det, men avfärdar dem som losers. Vågar de inte ens komma fram och prata med mig så är det inte mycket till män!
Men det är klart att även jag, som många gånger stolt och rakryggat har bekräftat att jag inte har några som helst problem att bli kallad bitch, kan ta åt mig av kommentarer. Även bitchar har känslor! Även bitchar är (hör och häpna!) människor!
Jag har, som en del av er vet - för andra kan det kanske komma som en överraskning, varit på andra sidan tapeten. Det var en långdragen utmattningsdepression som tog fem år av mitt liv. Fem års helvete, men ändå skulle jag inte vilja vara utan dessa år för jag har lärt mig så otroligt mycket om mig själv och hur jag reagerar; fysiskt och psykiskt. En av de mest plågsamma symptomen var att jag utvecklade ett anorektiskt beteende som sitter i fortfarande. Kommentarer om min vikt är bland det mest sårande jag vet och då spelar det ingen roll om det handlar om att jag har "sååå snygg och smal figur" eller ett skämtsamt "du är tillräckligt fet så du bör inte äta mer tårta". Jag hör bara att det är något med min vikt och direkt sätter tvångstankarna in. Senast handlade det om en förflugen skämtsamhet om att jag var fet, vilket jag förnuftsmässigt VET att jag inte är, och genast slår det slint. Varje liten smula som passerar min blick vägs på guldvåg och oftast väljer jag bort att äta; dels för att jag oftast saknar hungerskänslor, men även för att jag ser mat som fettbildande kolosser som kommer att göra mig ännu fetare. Säkert svårt att förstå om man inte varit i "störd-kroppsuppfattningsträsket" själv. Men liksom det här med att vara singel skapar så många upprörda känslor så är det uppenbarligen så att smala (trots min skeva kroppsuppfattning så vet jag förnuftsmässigt att jag tillhör denna kategori) människor är allmänt villebråd och okej att skoja med gällande vikt. För ärligt talat: hur många av er går fram till en tjock/fet människa och säger: "ta inte en bit tårta till för du är tillräckligt fet"?! Troligen inte så många av er...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar