Vad vet jag? Det är lite problematiskt att blogga och inte få feedback, utom i de fall där någon i de lättkränktas skara känner sig trampade på tårna eller uthängda. Det sista är min absoluta favorit - hur kan man känna sig uthängd när det inte står något namn? Jag måste vara fantastiskt duktig på att skildra karaktärer och karaktärsdrag... Vid ett tillfälle var det någon som sa "tänk om din chef ser det?!?" Ja, tänk om... Att skildra psykosociala arbetsmiljöproblem på en fiktiv arbetsplats är knappast brottsligt. Eller lönegrundande...
I vilket fall som helst så är det mest för min egen skull jag skriver i bloggen. Jag är min största kritiker och censurerar min text för att inte bli för privat. Gränsdragningen mellan privat och personlig är svår. Lite som att balansera på slak lina. Tror jag. Med tanke på att jag lider av svindel och dessutom skarpt ogillar att ha ett instabilt underlag under fötterna så tänker jag inte testa. (Och, jag vet, slak lina brukar vara ganska nära marken.). Jag satt och funderade i förmiddags och började tänka på alla kreativa människor jag har i mitt nätverk (ordet nätverk använder man inte så ofta numera...otidsenligt kanske; precis som öppna kontorslandskap...). Vad som är gemensam nämnare där, förutom mer eller mindre talang, är att de regelbundet sätter av tid för sitt skapande. Övning ger färdighet! Det märkte jag tydligt när jag målade åtminstone en kväll i veckan. Det märkliga är att när man väl har fått in det kreativa skapandet i sin vardag så genererar det så otroligt mycket även på andra områden. Så därför har jag bestämt mig för att jag ska försöka skriva oftare i bloggen och på så sätt kanske äntligen bli klar med manus till den roman jag har mer eller mindre klar i hjärnan. det finns liksom ett oskrivet bibliotek i slutet av en hjärnvindling. Det är väldigt svårt att hitta rätt väg in bara i den labyrint som finns bakom mitt pannben. Lite som vägen in i den delen som sitter bakom bröstbenet. Oj vilket djup det blev nu! Dags att börja trampa vatten...
Jag märker också att det fanns en annan stringens och elegans (en av fördelarna med att vara ansvarig utgivare OCH stjärnförfattare är att man kan höja sig själv till skyarna så mycket man vill) i mina tidigare texter. Orden vill inte riktigt som jag vill för tillfället. Men det är, som så mycket annat i mitt liv, bara tillfälligt. Allt kommer att bli bättre!
I dag lyssnade jag på hur man ska få bukt med de invandrartäta områdenas misstroende och hat mot samhället, vilket bland annat tar sig uttryck i bilbränder och stenkastning mot blåljuspersonal. Det kändes konstruktivt och innehöll en hel del handfasta tips och idéer. Jag tror på en lösning där man låter folk från området ta hand om ungdomarnas känsla av utanförskap och ilska mot samhället. Man talar samma språk (nu menar jag som i att tala med bönder på bönders vis och med de lärda på latin, för jag är medveten om att det finns mer än ett språk...) och kan relatera till de specifika förhållanden som har genererat de problem som vi de senaste åren har sett accelerera. Jag blev dock förbannad när jag hör killen säga "att min morsa skulle kunna nattvandra för de hade lyssnat på henne och hon kunde ha gett dem en smäll på huvudet om det hade behövts". DÄR har vi problemet för oss som är "samhället". Vi som är de hatade.
När jag växte upp lyssnade, åtminstone mina kompisar och jag, på vuxna som gav oss en åthutning och det spelade ingen roll vilket ursprung dessa vuxna hade. Vi gjorde som vi blev tillsagda för vi hade fått lära oss att respektera vuxna - kvinnor och män. I dag har jag vid ett flertal tillfällen fått höra "Jag behöver inte lyssna på dig. Du är inte min pappa. Du är bara en hora" när jag har haft respektlösheten att säga åt någon nysvensk skitunge. Jag gillar inte att bli kallad hora". Jag gillar inte att bli behandlad respektlöst. Och det är inte specifikt riktat mot någon särskild etnisk grupp - man kallar inte mig "hora" och man behandlar mig med respekt. PUNKT!
Utmärkt att man försöker arbeta lösningsinriktat på Fryshuset och i samlingslokaler i miljonsatsningens förorter. All lycka med att vända utvecklingen i dessa områden. Men. Det finns nästan alltid ett litet men. Se till att föräldrarna tar sitt ansvar! Bygg upp ett självförtroende hos dessa trasiga unga och lär dem innebörden av ordet respekt. Och att det kostar blod, svett och tårar att "bli något ". I media låter det som att alla med svenskklingande namn är födda med guldsked i mun. Jag kan upplysa om att det inte är fallet! Det finns otroligt mycket att arbeta med i Sverige. inte bara i de utåtagerande missförstådda miljonprojekten.
Nu är det dags att ta tag i söndagens viktiga uppgift: leda hejarklacken i innebandymatchen på hemmaplan. Utlopp för lite aggressioner i huliganismens namn!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar