Söndag och en trötthet som inte är av denna värld. Det har varit intensivt på jobbet förra veckan, men det har varvats med roligheter och härliga sociala möten i olika konstellationer, som har gett massor av positiv energi, så jag kan egentligen inte förstå varför just denna söndag känns så extremt tung. Alla mina goda intentioner om att äntligen komma iväg och träna efter mina veckor av ofrivillig träningslöshet har kommit på skam. Lite plockande, renbäddning, inramning av en tavla och två maskiner tvätt är vad jag har mäktat med idag. Jag ångrar att jag gjorde slut med Luther och Ågren! Dessa rejäla karlar som fick mitt liv att fungera och mitt hem att vara oklanderligt. Nä, det sista var en mycket stor överdrift - oklanderlighet har aldrig varit min starka sida; inte ens något jag har eftersträvat. Och det kan man ju i dagsläget tycka är lite synd... När man ser hur det ser ut i hemmet, menar jag...
Lycka. Ännu ett sådant där abstrakt ord som folk kastar ur sig i tid och otid. Det är lika urholkat och överanvänt som "perfekt". Är jag lycklig? När känner jag mig glad? Ibland känns det som om jag aldrig kommer att känna den där barnsliga lyckan och glädjen som får det att bubbla i magen och spritta i hela kroppen. Och det är av ren och skär rädsla! Någon enstaka liten sekund kan jag tillåta mig att känna lycka. Att känna glädje. Men det får inte vara en pågående känsla - en känsla som varar över en längre tid. Och det beror på att jag är så övertygad om att det kommer att hända något som slår undan benen och skickar ner mig i det svarat hålet igen. Bättre att bara sticka upp huvudet i lyckoruset någon liten nanosekund för att man kan. På så sätt tar man ju kommando över fenomenet och behöver inte riskera att det dåliga/sorgliga inträffar. Tror jag var en ödesgudinna (norna?) i gudasagorna.
Jag låter ju nästan som om jag var på gränsen till galenskap! Men om man har insikt i sin sjukdomsbild har jag hört, från säker källa i branschen, att man inte riskerar tvångströja och inlåsning på stängd psykiatrisk avdelning. Vad jag menar är egentligen att det inte är så jäkla lätt att vara lycklig och glad. Det krävs en hel del mod också. Mod att stå emot alla pessimister och domedagsprofeter. Och märk väl: jag anser mig varken vara pessimist eller överdrivet svartmålande. Låt mig ta ett exempel. I fredag när jag skulle ta mig till mitt kontor utnyttjade jag kollektivtrafiken. Definitivt inte av några miljöskäl eller annat politiskt korrekt skäl, utan för att jag skulle dricka vin efter jobbet. After work med andra ord. Kliver av bussen och flera människor går rakt på mig! Jag gick så långt åt höger jag kunde utan att gå ute i gatan och försökte parera för pöbeln som kom emot mig, men det var som om jag varit osynlig. Känslan av att vara en ickeperson förstärktes när jag kommit fram till jobbet och skulle gå ner och dricka en kopp kaffe. Då möter jag arbetsplatsens mest negativa, i sina egna ögon otroligt charmig...; medarbetare - jag säger god morgon - han bevärdigar mig inte ens med en blick. Jag vet att detta är hans förhållningssätt: man behöver bara vara trevlig mot sin chef, vaktmästarna och sin löneadministratör (hans egna ord). Han är i mina ögon en dryg ouppfostrad i***t, som jag normalt sett försöker undvika att ha något att göra med. Senare på morgonen dyker kontorets andra "glädjespridare" upp och visar öppet sitt förakt och ogillande. Att vara på en arbetsplats där det tycks vara gängse umgängesform att trycka ner kolleger och utöva, med mer eller mindre lyckat resultat, härskarteknik under möten och i personalrummet är i längden förödande för den psykosociala arbetsmiljön. Det går rasande fort att skapa dålig stämning, vilket i förlängningen leder till splittringar och sämre arbetsmoral. Hos alla! Märk väl att det även de som ingår i den inre kretsen; de informella cheferna (småpåvarna, som jag gillar att kalla dem) även de presterar sämre; de har ju fullt upp att hålla reda på alla andra, tala om hur mycket de själva har att göra, vara "sönderstressade" och sprida osanningar för att jobba upp sin egen popularitet i "gruppen".
Jag måste verkligen jobba upp min modbank. Inte bara för att våga vara lycklig och glad utan också för att ta tag i alla mina yttre problem. Det har lagts alldeles för många timmar i navelskådandets introverta ensamhet. Jag vet att jag har en extrem självinsikt. I den vetskapen ingår en styrka som jag måste ta mod till att använda mig av. Att ta plats har aldrig varit ett problem för min del. Ärligt talat har det heller inte varit mitt problem att andra sett det som ett problem. Det problemet äger mina belackare. Och med tanke på att dessa är några stycken - att känna sin fiende ingår i Grundkurs 1 A - så har de ju sällskap av varandra och åtminstone ett intressant ämne att avhandla när de möts i skvallerrummet.
Nog om detta! Tror jag ska åka iväg och köpa mig lite lycka. En fastlagsbulle och en stor påse godis måste väl kunna förgylla även en omodigs lyckopåse en regnig söndag.
Sannolikheten att någon någonsin kommer att ge mig en pizza och säga att jag är söt får jag troligen ha som ett uppfyllelsemål i fantasins lyckliga värld.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar