Vilken fantastisk film! Miljöer, skådespelarnas prestationer och tolkningar, samspelet - en riktig toppfilm, som naturligtvis fick mig att gråta. Inte bara mig - det hördes snyftningar lite varstans i biomörkret. Femårige Saroo, en äventyrslysten liten kille som ser upp till sin storebror med den beundran som bara kan finnas hos ett barn, kommer "vilse" och hamnar efter flera dygns ensamhet på ett tomt tåg i Calcutta. Via olika vägar hamnar han så småningom som adoptivson hos ett kärleksfullt par i Australien. Genom olika minnesfragment hos honom blir det till slut en besatthet att hitta tillbaka till sina rötter i Indien. En besatthet som kostar honom relationer, jobb och nästan förstånd. Hur hittar man en nål i en höstack? Minnet av en vattentank, vägen hem, namnet på en ickeexisterande by. En ort inom en radie av 160 mil från Calcutta... En väldigt vacker film som verkligen berörde mig på djupet, men idag känner jag en något fadd eftersmak. Historien är baserad på en verklig händelse och på slutet har man klippt in de verkliga personerna. Missförstå mig rätt - Dev Patel är enormt bra i huvudrollen och hans yngre jag är söt och charmig som få - men det sticker till när man ser den riktige Saroo. Han är inte alls lika vacker (svårt i och för sig) som Dev Patel och som barn var han inte speciellt söt. Verklighetens Saroo påminde mer om skådespelaren som spelade hans adoptivbror Mantosh. Det är här någonstans jag blir lite konfunderad. Är vi så präglade av att vår världsbild ska vara vacker att vi inte kan knyta an till en film som LION om skådespelarna är alldagliga? En fundering som gnager lite inom mig.
Just nu läser jag Geir Gulliksen: Berättelse om ett äktenskap. Vilken läsupplevelse! Det är så smärtsamt och vackert, så jag orkar inte läsa mer än ett par kapitel i taget. Nyttigt för en stressare som undertecknad! Vill man läsa och lära något om relationer är detta nästan ett måste. Jag tycker det känns som om han skriver rakt in i mitt hjärta - den där gråstenen som trots allt lyckas pumpa runt blodet i mitt känslokalla inre. En känslokyla som jag använder som skydd för att såras. För att lämnas. Det handlar inte om någon bitterhet utan helt och hållet om att försvara mitt inre och mina känslor. Jag tillät en man att riva ner mina välbyggda murar och jag lät honom få makt över mina känslor. Det var rysligt naivt och dumt av mig. Med facit i hand borde jag ha förstått. Det är sådana här subtila tecken som gör Berättelse om ett äktenskap så fantastisk. När det oundvikliga blir uppenbart och förklaringarna blir självuppfyllande. För att det gör så fruktansvärt ont att älska. När man känner sig som en antites. Känslan att vara den älskande som plötsligt kommer till insikt om att den man älskar älskar någon annan mer än dig. Att bli bortvald gör lika ont i dag som när man stod kvar ensam när det skulle väljas lag i idrotten. Om detta handlar livet. Och det är så fasansfullt vackert beskrivet av Geir Gulliksen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar