När man fått en livscoach

När man, som jag gör just nu, sitter under takfönstret på ovanvåningen och hör vinden yla och regnet piska mot taket så är det där med vårkänslorna som bortblåst. Då hjälper inte mattorna av vintergäck och de pigga snödropparna i rabatterna. Den här sortens väder är det värsta som finns! Dels på grund av mitt risiga tak till förråd och uterum där regnet bokstavligt talat vräker in, men även på grund av besvären med klädseln. JO! Det finns dåligt väder; riktigt uruselt väder när det inte spelar någon roll vad du har på dig för kläder. På detta gavs prov i morse när regnet vräkte ner horisontellt, så det där med paraply var bara att glömma. På med den nya piffigt gröna regnkappan, som hade varit utmärkt om det inte samtidigt hade blåst halv storm. Mot dessa friska vindar står sig plusgraderna slätt, så under regnkappan var det till att stoppa in sig själv OCH en vinterjacka för att inte frysa. Med andra ord var det inte i min mest citychica outfit, som jag trotsade väder och vind för att ta mig till kontoret. Tur att jag är så hängiven mitt arbete!

Vädret kan man ju som bekant inte styra över och det kan vara bra att ha som samtalsämne, i brist på annat mer intellektuellt utbyte. Av vilket det inte direkt råder inflation i på mitt jobb. Jag har dock bestämt mig för att försöka låta bli att hetsa upp mig och leva efter mitt motto: "idioter finns det gott om och inte bara här". En fras som täcker in det mesta av mänsklig dumhet och asociala beteende. Det finns så mycket utanför både den inre och yttre kretsen, som numera existerar på min arbetsplats. Som vårljuset till exempel! Alltid lika glädjande att upptäcka att dagarna blir längre. Eller, det blir de ju inte egentligen för dygnet har ju fortfarande lika många timmar, men jag tycker det känns som om man får mer tid när ljuset återvänder. Det har väl med att energidepåerna fylls på. Jag har, till följd av den ökade energin, lyckats pallra mig till gymmet efter sex veckors ofrivillig frånvaro (på grund av en efterhängsen infektion) och därefter kompanjonskap med herr Soffpotatis, som jag numera har gjort slut med. Andra passet denna veckan och låt mig sammanfatta det så här: JAG VILL ALDRIG TRÄNA IGEN! Mina muskler skriker av trötthet och det där med att elegant skutta ur sängen på morgonen alternativt graciöst lägga sig på kvällen, är icke att tänka på. Dessbättre roar jag en och annan sadistisk kollega och även min pensionärsträningskompis tyckte att jag skulle ta i lite extra i dag med motiveringen att ont ska med ont förgås.Joråsåatt. Nog gör det ont.. Men, som den sadistiske kollegan sa "träningsvärk är en nyttig smärta". Och det är ju sant om man jämför med smärta orsakad av annat. Detta är ju självförvållat och går över. När det fungerar att lyfta armarna så ska jag smälla till den där klämkäcke sadisten. Lite medlidande skulle man väl kunna få?!

Huvudet är fullt av ostrukturerade tankar och jag kan inte förmå mina hjärnsynopser att kommunicera med fingrarna för att få till en vettig text. Kan det ha med ömmande muskler att göra det också? Det är nog lika bra att jag går och lägger mig med en god bok och försöker få en dos skönhetssömn - för att maximera utseendet - och hjärnvila så att jag orkar vara så där härligt sprudlande glädjespridande som alla andra på jobbet. Eller vänta nu lite... Jag har ju fortfarande inte lyckats få något nytt jobb! Men jag har fått råd från en självutnämnd livscoach! Först ska jag rusta upp och sälja mitt hus. Sedan ska jag använda en del av min förmögenhet till att köpa en lägenhet och en snygg mansattraherande sportbil (förstår att min präktiga Renault sänder ut helt andra signaler än de jag önskar förmedla). Med bilen som bete kommer männen med pengar att flockas kring mig och då behöver jag inte söka jobb! Så enkelt livet är egentligen!

Nästa inlägg hoppas jag innerligen kommer kännas mer substantiellt, strukturellt och intellektuellt - inte enbart dagsaktuellt...