Sommaren bara fortsätter och fortsätter. Ärligt talat börjar jag längta efter höstem, så jag kan grotta in mig hemma och ömka mitt sargade ego och sorgliga tillvaro i lugn och ro. När solen skiner måste man ju vara utomhus, social och positiv och det orkar jag inte just nu! Fast jag känner mig faktiskt bättre än förra inläggets nattsvarta innehåll. Jag tänker alltså inte gå i kloster längre: fredagsmys med dåligt nattvardsvin och oblat är inte riktigt min tekopp om man så säger. Dessutom skulle det vara syndigt att stänga in min alltmer välformade kropp i nunneklädsel. Japp, så är det! Att vara deprimerad klär mig såtillvida att jag blir snudd på träningsfreak - gymmet i går kväll och 45 minuters joggning/powerwalk före frukosten - och saknar aptit, vilket också gynnsamt för muffinsfluffet runt midjan! Always look on the bright side of life!
Om jag nu inte ska göra galghumor av hela denna sorgliga historia så har jag fått en helt ny infallsvinkel. Mina goa väninnor, som jag brukar dela torsdagskvällar med på Gästis gav mig två aha-upplevelser i torsdags när vi satt och tyckte synd om mig och mitt krossade hjärta samt föraktade den dåliga anfallaren.
Medan vi sitter där och är rörande överens om hur korkade män i allmänhet är och just denne i synnerhet säger A plötsligt: "Men varför är du egentligen så himla arg på honom?" (själv tänker jag "på vems sida är du?"!!). Och sedan kom den första aha-upplevelsen: "Jag tycker du ska tacka honom för att han faktiskt har fått dig att känna något igen! Han är inte den rätte, men han har öppnat dörren...". Säkert inte helt rätt citerat, men andemeningen är i alla fall kvar. SÅ RÄTT!!! Även om ilskan (mest riktad mot mig själv) och besvikelsen (att känna att jag inte duger) finns kvar, så är det bättre att försöka landa i känslan av tacksamhet över att ha hittat vägen till förälskelse och passion igen.
Den andra aha-upplevelsen kom från A (inte densamma som i förra stycket), som tyckte jag skulle nätdejta, men det tror jag inte är min grej. Jag gillar riktiga personliga möten och är nog lite för feg för det där med att träffa folk via cyberrymden. Och dessutom värdelös på att sälja in mig själv! Gör mig bäst IRL där folk kan uppleva mig... När vi konstaterat att jag inte är nätdejttypen tycker A att jag ska ge mig ut och "ta för mig, ha roligt och leka". Vet ni vad som är min första tanke som dyker upp i min hjärna? "Så kan jag inte göra för jag är ÄNKA"!!! Är det klokt?!? Inte konstigt att jag ligger sömnlös... Hur mycket ska ett civilstånd, som jag inte bett om, begränsa mig och hindra mig!?! Jag är både tacksam och otroligt glad att jag fått dessa båda inblickar och ska försöka att aktivt motarbeta de omedvetna begränsningar jag tydligen omger mig med. Nu är det slut på att gömma sig bakom "änkesyndromet" och börja leva på riktigt!
Tror jag börjar på måndag. Just denna helgen tänker jag tycka synd om mig och sörja färdigt den spruckna kärleksdrömmen, men nästa vecka... Då jäklars gäller det för kvinnor att hålla reda på sina män och männen att hålla i hatten (inte bokstavligt! Jag är icke hatt- eller kepstypen) för då ska jag pånyttfödas som femme fatale.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar