I morse vaknade jag av att någon utanför ropade på sin hund. Jag tror det vat en hund i alla fall för det är, även om det finns många undertryckta män (!), sällan man ropar "Hit, Frans!" om det är till en man. Nåväl. Först ställer man sig ju frågan vad för slags hund man döper till Frans. Pudel eller någon annan liten fjantig hund inbillar jag mig. Ingen stor hund med värdighet skulle lystra till Frans!
Det andra jag kom att tänka på var Frank. Han var definitivt ingen hund och om han hade varit det hade det varit en rejäl hund. För den mannen hade pondus och ingav respekt. På ett positivt sätt. Frank var källarmästare när jag började arbeta på Grand. En ytterst kompetent och kvalificerad yrkesmänniska med ett förfinat yttre (handsydda italienska skor till exempel), med man skulle inte göra misstaget att tro att den yttre elegansen stämde med den inre... Han älskade att ställa till det för oss som arbetade i festvåningen! En av hans favoritet var att öppna dörrarna, vi gick alltid in på ett led, släppa in den förste servitören och sedan snabbt stänga igen. Där stod man ensam inför ett hav av gäster som naturligtvis undrade varför... Om man skulle ha ljusfackla (sådant där sprakande tomteblossliknande spektakel som ser så tjusigt ut) så brukade han trycka ner fingret i facklan innan han tände den. Det medförde att det tog betydligt längre tid för den att brinna ut. Åh vad han skrattade! Många gånger tyckte han att det var så roligt, så han var tvungen att gå därifrån. Frågan är om inte han var mest nöjd med följande: vi skulle servera pyttoch ovanpå dessa gigantiska fat med MYCKET pytt låg sisådär tio-tolv stekta ägg. Faten var staplade på höga vagnar som hämtades i köket och togs upp via hissen. En av de äldsta servitörerna, tillika en av de mest vana kommer med en av vagnarna och när han ska över tröskeln ber han Frank om hjälp att lyfta på andra sidan. Och det gör Frank... Precis så mycket så att pyttipannan och äggen på faten kommer på glid...och landar över servitören...och som pricken över i:et så får han ett ägg rakt på flinten. Då föll Frank, och vi andra, ihop i skrattparoxysm! Sanslöst roligt. Han med ägget på huvudet höll sig för skratt, men efter att ha fått på sig äggfria kläder kunde han också tycka det var ganska komiskt :-). Dock är det lätt att föreställa sig kökets reaktion när Frank kommer ner och ber om hundra portioner pytt till eftersom det "råkade" ske en olycka med de fat som vi fått upp... Att leka med mat får plötsligt en helt annan mening. Ja, jag vet att man inte ska göra det och att det är slöseri med jordens resurser!
Jag känner mig numera lite nere och när jag är på väg ner i brunnen så ökar jag mina fysiska aktiviteter. Det hjälper. I kombination med shopping och vin. Eller att träffa positiva och energigivande människor. Idag blir det så. Frukost, gympass, dusch, lunch på Gloria's med kolleger från Grand (dock inte festvåningen utan hotell och kontorssidan) och därefter direkt hem för att titta på sönerna som spelar innebandymatch. En vanlig söndag i mitt liv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar