Jag har sagt det förut, men säger det igen: jag förstår mig inte på kvinnor! Det låter kanske paradoxalt eftersom jag själv faktiskt tillhör kvinnosläktet, men jag kan inte identifiera mig med hur kvinnor agerar i grupp. Tyvärr arbetar jag numera på en kvinnodominerad arbetsplats. Ja, redan här fattar niväl varthän det barkar... Avundsjuka, missunsamhet och skitsnack står som spön i backen! Inom loppet av en vecka har min kollega J blivit förolämpad och nedvärderad av en av de bittra och elaka tanterna. J hade färgat sitt hår i en rödblond nyans inför hösten och det är verkligen klädsamt och en enormt välpassande färg till hennes hy. Bitterhäxan glider upp i personalrummet och väser fram: "Vad fan har du gjort med håret? Det ser inte klokt ut!"!!! Blir man förvånad, eller? Människan i fråga är närmre pensionen än sin femtioårsdag så hon borde verkligen veta bättre! Det är så respektlöst så jag har svårt att hitta ord. Ett par dagar senare, när vi ska ha arbetsplatsträff är det en annan av dessa äldre tanter som hälsar mig med: "God morgon, gråhåriga kollega!" Jag frågade om hon hade problem med att jag inte färgar mitt hår och fick då till svar att vi var tre stycken som uppenbart inte brydde oss om hur vi ser ut...
Jag blev svarslös och det tillhör inte vanlighetena! Vad håller dessa uppenbart illvilliga och bittra "kärringar" på med? Om de tror att jag blir knäckt av sådana kommentarer är de dumma på riktigt. Trots mitt allt annat än stora sjävförtroende när det gälelr mitt utseende så kan jag med en snabb blick i spegeln konstatera 1. att jag är en av dem som är snyggast på min avdelning, 2. en av dem som klär mig snyggast (inte bara på min avdelning) 3. en av dem som har snyggast figur för min ålder och 4. en av dem som klarar av att föra ett samtal och kan de sociala spelreglerna till skillnad från många av de andra, som knappt svarar om man säger hej eller god morgon... Eller, för den delen, klarar av att lyssna på någon annan - det JAG har att säga är viktigast så då överröstar jag alla och när jag ändå lyckats få ordet så pratar jag sönder samtalsämnet ner på minsta petitess så att övriga i samlingen somnar av ren tristess... Så går det till på min arbetsplats! Stick inte ut! Var inte för glad! Var inte för färgstark! Var inte för grå (även om det är bättre än för färgstark)! Prata inte för mycket! Prata inte för lite! Und so weiter...
Det är tur att man har glädjespridare på nära håll. "Min" chokladleverantör! Vi på våning tre i gårdshuset firar varje fredag med kvalitetschoklad från den fina butiken i city så numera är man en stammis. Efter jobbet i dag så blev jag sugen på deras fantastiskt goda chokladöverdragna lakritskolor så jag bestämmer mig helt sonika för ett besök. När jag kliver in i butiken tas jag emot som en drottning av P. Han struntar fullständigt i de övriga kunderna och låter mig gå före. Inga protester någonstans. Jag får smaka på hur många sorter som helst och när jag ska betala får jag, som alltid, rabatt och sedan lägger han armen om mig och drar in mig bakom disken för att jag ska titta på hans dotters bedårande trasselnystan till hund. Undrar om han är upptagen? Jag kan verkligen se mig som partner till en ägare av en konfektyraffär. Vilken lyckad kombination! Obegränsad tillgång till choklad och jag menar jag alltså!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar