I dag är det den 11 september. Ett datum som är förknippat med så många minnen; minnen vi helst skulle slippa: militärkuppen i Chile bröt ut, tvillingtornen i USA, Anna Lindhs död efter ha knivhuggits på NK för att hon saknade livvaktsskydd... Vem minns inte vad man ägnade sig åt när det första planet kraschade rakt in i tornet? Jag trodde det var en trailer för någon ny katastroffilm, men när det andra planet styr rakt in i nästa torn och reportern på CNN i fasa skriker "there's a second plane" insåg jag att det som verkade fullständigt osannolikt i högsta grad skedde mitt framför världens ögon. Anna Lindh. - vilket otroligt meningslöst mord! En, av några få politiker (oavsett politisk tillhörighet) som jag faktiskt hade full tilltro till. Om gon hadefått fortsätta sin politiska gärning tror jag att Sverige sett annorlunda ut. Även om hon nu satte sin underskrift på ett papper som ledde till att två egyptier skickades tillbaka till tortyr i Egypten. Människor begår misstag!
I min egen personliga lilla värld slog någon undan benen på mig i dag -bokstavligen! Gick på trottoaren och snubblade plötsligt till, försökte återfå balansen, men inser att det är kört. I slow motion ser jag mina fötter förtvivlat försöka räta upp min fallande koloss till kropp, armarna sträcks ut och reflexmässigt tar jag tag i ryggen på en kvinna som går framför mig. Jag faller och slår i trottoaren; tar emot det mesta med höften, armbågen och knäet, men eftersom jag även drar med mig kvinnan i fallet så landar hon på mitt ansiktet varvid jag slår i bakhuvudet med en klatschig duns. Man hinner tänka mycket när man ligger på rygg, på en trottoar mitt i city! Inte minst på hur dum man ser ut... Hur alla människor tycks ha stannat i en rörelse och med chockerande blickar stirrar på en... Jag rörde försiktigt på alla kroppsdelar och insåg att jag nog inte var så skadad. Den äldre kvinnan, som jag drog med mig i fallet var helt förtvivlad eftersom hon och hennes man hörde att jag smällde i huvudet. Han kollade så att jag inte blödde i bakhuvudet och de var otroliga i sina omsorger. Själv var jag mest orolig för att kvinnan skadats, men hon var mest tacksam och glad för att hon bromsat mitt fall. Ibland har man en djävulsk tur och känner stort hopp om sina medmänniskor. Nu när jag efter middag och bio (Blue Jasmine, som varmt kan rekommenderas inte minst med tanke på Cate Blanchett fantastiska rollprestation) landat i soffan känns det lite skakigt. Inga synliga blåmärken, konstigt nog, men lite blåslagen känner jag mig allt. Och psykiskt labil efter att ha väckt så mycket oombedd uppmärksamhet. Undrar hur man kan utnyttja detta?!? Det måste ju vara värt god choklad och extr gott vin de närmaste veckorna? Är man i chock så är man!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar