Under vår semestervecka på Kreta fanns en massa tid för funderingar och reflektioner. En sak som var väldigt påtaglig var det märkliga förhållande, som oftast uppstår mellan mor och dotter i de familjer där det även finns minst en son. Vi låg intill en norsk familj på stranden; mamma, pappa, dotter i 18-20 årsåldern och en son, något år yngre. Under den veckan höll jag på att bli galen på mamman!
Dagarna fortlöpte i princip som följer: mamma och dotter kommer till stranden och mamman börjar ställa solstolarna i "rätt riktning" i förhållande till solen - dottern tittar på. Dottern lägger sig ner på rygg, knäpper upp bikiniöverdelen - mamma kastar allt hon har för händer och smörjer in dotterns rygg. Mamman lägger sig ner - dottern ska vända på sig - mamman kastar sig upp och knäpper hennes bikiniöverdel. Dottern behöver något på rummet - mamma springer iväg och hämtar. Mamma har lagt sig ner och börjat läsa - dottern har trist/är varm - mamma kastar sig upp för att följa med på promenad/bada i poolen/bada i havet. Dottern ligger på magen och kan inte nå sin keps - mamman, som har mycket längre till den, kastar sig upp och hämtar kepsen. Mamma återvänder till solstolen, lägger sig tillrätta och fortsätter läsa - dottern ska vända på sig - mamma kastar sig upp och knäpper bikiniöverdelen. Detta fortsatte i all oändlighet flera gånger om dagen under en hel vecka. Vid två (2) tillfällen såg jag henne bry sig om sonen: en gång när han hade somnat så la hon en keps över hans huvud och vid ett tillfälle smorde hon in hans solsvedda rygg.
De är på intet sätt unika. Jag har sett detta på nära håll vid flera olika tillfällen. En 21-åring som inte klarar av att äta grillspett eller hämta servetter själv - mamma rusar. Tjejer som anses vara vuxna nog att åka på utlandsresor till riktiga hålligångställen, men inte "klarar" av att ta sig hem efter fester utan det ska hämtas och lämnas. Det finns allmänna kommunikationer och missar man sista bussen/tåget får man väl kosta på sig taxi?! Vad som faktiskt är mest slående är att all statistik visar att det är "farligare" att vara ung kille om man ser till oprovocerat våld och misshandel. Utgår kvinnor automatiskt från att deras söner kan försvara sig? och att man inte behöver oroa sig för dem? Jag är medveten om att jag generaliserar väldigt grovt, men jag tror faktiskt att kvinnor har svårare att klippa navelsträngen till en dotter än till sonen. Kan det vara så enkelt, men ändå komplicerat, att mamman ser sig själv i dottern och på så sätt tror sig vara ungdomligare? Precis som pappan många gånger låter sonen ärva deras egna idrottsambitioner, misslyckade eller inte? Jag har inget svar, men jag tycker att det är väldigt anmärkningsvärt! Både att vissa kvinnor håller på med detta uppassande på döttrarna och att döttrarna accepterar det! Jag hade blivit tokig ganska snabbt...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar