Den1mars. En dag då himlen varit härligt intensivt blå och solen har slösat med sina strålar över oss soltörstande, vinterbleka svenskar. Vad vi har längtat! Ljuset - det efterlängtade - som får livsandarna att piggna till och muskler att spritta. Jag hade planerat en mycket stillsam fredagskväll hemma i soffan efter en hektisk vecka, men tji fick jag! Minstingen är, som planerat, hos flickvännen, men den äldre sonen aviserade i eftermiddags att han och hans kompisars planerade öl mynnade ut i matlagning (och öl) hemma hos oss. Så nu är jag förvisad till yngste sonens TV och soffa. Sämre kan man ha det och det är mysigt att höra mumlet från nedanvåningen.
Veckan har som sagt varit intensiv. På fritiden alltså :-)
I tisdags var mina väninnor och jag och såg Les Miserables. En underbar film och fantastiska skådespelarprestationer! En viss skepticism uppstod när Russell Crowe tog de första tonerna (?), men att sång kanske inte är hans största talang störde inte filmens helhetsintryck. Les Miserables tillhör en av de där fenomenen som får mig att gråta hejdlöst. Varje gång och oavsett i vilken form jag tar del av den. Jag minns när jag var i den värsta bokslukaråldern och satt inne hos grannarna och läste Tecknde Klassiker och grät till Victor Hugo Samhällets olycksbarn. På högstadiet ingick boken i litteraturlistan och från första sidan till den sista så grät jag floder. Sedan var det uppsättningen på Malmö Opera häromåret... Jo då, jag grät då också... Och nu alltså filmen. Man kan ju tycka att vetskapen om handlingen och att jag redan borde ha förbrukat alla Les Miserables tårar skulle bidra till en viss immunitet på den fronten. Men - nej! Och jag talar inte om någon enstaka liten tår i ögonbryn, utan det är som att öppna en kran. Hur är det möjligt??
I onsdags spelade äldste sonen semifinal i Skånemästerskapen mot Lönsboda som spelar i division 1(vi finns i division 2). Visst hoppas man alltid på vinst, men den här gången var önskan så otroligt intensiv så att man nästan kunde ta på den. När de sedan slutligen lyckas vinna så var det faktiskt en och annan lyckotår som uppenbarade sig i ögonbryn. Nu väntar Höllviken i finalen. På pappret det bättre laget, men med tanke på kämpaglöden i "vårt" lag så är det ingenting som är omöjligt. Måste packa ner en rejäl bunt med näsdukar :-)
I går var vi på minneskonsert för Johnny Cash. Väldigt bra musiker och trevlig restaurang där man lätt skulle kunna bli stammen. Lyckades låta bli att gråta, men i gengäld var det otroligt många skratt och som bekant är det inte långt mellan gråt och skratt.
Att kunna uppleva kultur i olika former med en intensitet som tar sig uttryck i gråt, eller skratt för den delen, är faktiskt en ynnest. Vissa tycker det är pinsamt att gråta offentligt, men av förklarliga skäl så sätter jag mig över det. Skulle jag bry mig hade jag aldrig kunnat visa mig varken på teater eller i en biosalongen! Tror att det är min känslomässiga ventil. Gråter sällan annars, men ge mig ett lillfinger och jag tar tillfället i akt att gråta ut till minsta pekoral :-)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar